Aftonbladet – 6 mars 1858, sida 1

unge !gunstlings öde och bedt Gud, att han skulle få se honom eh gång till före sin död. Hans bön hade blifvit hörd, och han böjde ned sitt hufvud, i tyst tacksägelse, mot den heliga bok, som låg uppslagen framför honöm. Aldrig hade gudstjensten förefallit honom så lång; ändtligen slutade den. I några aflägsna landskyrkor är ännu brukligt att församlingen sitter stilla till dess presten efter gudstjenstens slut. gått in uti sakristian, ett bevis på vördnad som — vi äro bedröfvade att säga det — allt mer försvinner ibland oss. Sådant var, och är kanske ännu bruket i Crowshall. Då Nicholas gick ned för fingen, efter presten, stannade han ett ögonlick vid bänkdörren och hviskade Dicks namn. Hans fordne lärjunge log. Jag kände på mig att jag hade rätt, sade den gamle mannen; hjertat har godt minne. Gud välsigne er, sir! mina böner hafva blifvit hördäa. Han böjde sitt hvita hufvud och fortsatte sin väg till sakristian. TIONDE KAPITLET. Jag fått en aning om en bättre framtid; En stjerna lyser mig — De mörka skyar, Som nu dess glans beslöja, skola flykta Och allt bli klart som dagen: i Innan dagen var till hälften förliden, hade invånarnes I Crowskall nyfikenhet tagit en ny riktning, ehuru den alltjemt uppehöll sig vid samma person. Det var nu icke längre fråga om hvem den vackre främlingen var, som tagit in på värdshuset och som kysste värdinnan vid sin ankomst och gon gamle klockaren, Nicholas, yr i hufvudet af glädje då han fick se honom i kyrkan. Hvar och en visste nu att det var Dick, Martha Cha