Aftonbladet – 6 mars 1858, sida 1

temligen omildt stötte honom ifrån sig; jag tillåter ej sådana friheter. Värden skyndade ut tillhennes hjelp. .Nej, jag misstager mig icke, sade främlingen leende, ty om ni också glömt mig, kan jag ej förgäta den välvilliga Vännen, som hotade att kasta pengarnei diket, om jag vore för stolt att taga emot dem. Hvad, säkerligen! — nej! Det kan icke vara! — Säg mig bara ett ord — ni vet hvad jag menar. — Hvad heter ni? Dick., Gud välsigne dig, min käre, käre gossel snyftade Patience och kastade sig i hans armar. Herre Gud, hvad framgången ändå måtte förhärda hjertat, tillade hon; tänk bara att jag inte kände igen dig. Kyss mig ännu en gång. Då man betänker huru många år förflutit sedan de träffades, och att vår hjelte nu var en högväxt, välklädd yngling, om aderton år, i stället för den blyge, trasige, utsvultne gossen, lidande af Amen Corners grymma behandling, var det intet att förvåna sig öfver i det förhållande den vänliga qvinnan förebrådde sig: Då värden steg ut från Solem,, såg han, till sin häpnad, sin hustru hjertligt omfamna den främmande gentlemannen hon nyss stötte ifrån sig, Mången man skulle fordrat förklaring. Icke så Michael; hvadhelst Patience gjorde, var han öfvertygad att det var rätt; hvad han borde veta, var han öfvertygad att hon skulle meddela honom. Utan att således säga ett ord. vände han cm igen till sina gäster och tog sin pipa med det fullkomligaste lugn. om mindre än en qvart kom uppassaren in och frätnfördeen kölaning från sin mät mör, att hön önskade få tala med honömi hennes rum,