Aftonbladet – 5 mars 1858, sida 1

hvarje. bemödande till framgång, sedan ingen lycka i lifvet — hvarken rikedom eller ära— kunde minska afståndet mellan honom och Marion. : Hans välgörare: kände medlidande med hans djupa! ångest, och då han såg sin skyddlings själsqval, darrade-han för sitt eget barns lidande. Jag ser, jäg förstår nu det offer ni har rätt att fordrab) svarade Dick. Det är mitt lif. Ni har rättighet deröfver, ty all den lycka jag egt har jag att tacka er för. Nej, icke ditt lif,, sade mr Barnard; tiden har en balsam., För allt utom ett brustet hjerta, svarade ynglingen. Jag vet att frasen är utnött; menniskor, upptagna af lifvets nöjer, planer och ärelystnad, le deråt med ömkan och förakt; men det ligger dock sanning deri, och noga betänkt, gör det blott föga till saken huru och när det sista slaget kommer, då lifvet förlorat sitt ljus, sin glädje. Verlden — sade bankiren. Marion var min verMd., afbröt Dick, i ett våldsamt utbrott af sorg. Jag känner icke, vill icke känna någon annan. Denna matcriela mötesplats, der så mycken strid, jalusi, hopp och fruktan äro förenade, kan hädanefter för mig endast vara, en öcken — ja ännu värre, den tyckes mig som ett stort benhus. Men jag vill ej bedröfva er, : min ädle välgörare, genom åsynen af min förtviflan, tillade han. Gud välsigne er för all er. godhet mot en stackars gossc! Minnet häraf skall. blifva det sista som försvinner från mitt hjerta, utom ett, och det är hennes bild, hvars namn jag hädanefter i mina böner får uttala, Farväl för alltid! Nej, icke sål utropade mr Barnard och sprang upp för att hindra honom att gå; du kan icke vilja öka min bedröfvelse, med att lemna mign