Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 2

dade välgörare, går mig mera till hjertat än er vrede skulle gjort. Jag var beredd på den, men ej på en så exempellös godhet. Santhar ni skildrat er ädla natur: ni kan ej förebrå och smärta på samma gång. I dessa ord läser. jag ert goda hjerta och min dom. Det låg någonting så ytterligt hopplösti den ton, hvarmed Dick yttrade dessa ord, att bankiren kände sig djupt rörd. Aldrig hade valet varit honom så svårt mellan att bryta löftet till en vän och att uppoffra två varelsers lycka som älskade honom. Men striden räckte blott ett ögonblick. Fan fann det nödvändigt att genast tillkännagifva sitt beslut, för att sätta en gräns för ett samtal, så smärtsamt för dem båda. Skjut för rigeln, Dick, att vi ej blifva afbrutna, sade han; kom nu och sätt dig och lyssna tåligt och lugnt på hvad jag har att säga. Ynglingen gjorde som han blef tillsagd och beredde sig att höraen dom — knapt mindre tung, emedan den uttalades af vänliga läppar. iur skulle du anse den mano, fortfor den förre, som svek det löfte han gifvit sin ungdomsvän, den vän som stält sig emellan honom och hans undergång — riskerat sin förmögenhet för att rädda honom? Att han är vanhedrad, utan hopp att kunna återvinna någon hederlig mans aktning eller sin egen, svarade Dick utan tvekan; för honom har framtiden endast förakt — kallt, förkrossande förakt. Sådan vore min belägenhet, svarade mr Barnard, om jag utan afseende på börd och förmögenhet skulle gifva dig det ringaste hopp om Marions hand. Hon har från vaggan vaårit bestämd åt en annan. Hans åhörares drag blefvo stela och färglösa som marmor, (Forts.)