Aftonbladet – 3 mars 1858, sida 2

all UCLA Dlliaddli CI UOIUUVDaU HALVA LYVIHIOgenhet, som visserligen kan gifva mera eller mindre vinst, allt efter tidsomständigheternås vexlingar, men som dock enligt menskligt förutseende skall betrygga framgången af enskilt och allmänt sträfvande till ett älskadt fosterlands ytterligare lycka och förkofran. J.A. G. Sedan ofvanståendeskrefs, har en insändare i Svenska Tidningen för gårdagen yttrat sig om det förevarande ämnet och kommit till den lika oväntade som sorgliga slutsats, att vårt land på många tiotal af år, kanske aldrig, barit så fåttigt, eller för den, som vill se verkliga förhållandet, förekommit så ömkligt som i närvarande ögonblick. Det torde vara någorlunda tillräckligt att som svar härå endast hänvisa till de upplysningar, som i den nyss afslutade uppsatsen blifvit lemnade, angående alla de vigtigaste momenterna af landets ekonomiska ställning, och vi tro öss derefter lugnt kunna öfverlemna till hvarje läsares eget omdöme att afgöra, hvilkendera slutsatsen som är den sanna och rätta, insändarens eller vår. Sjelfva kärnpunkten af insändarens framställning ligger deruti, att fastän lån blifvit indragna, och den sammanlagda varuexporten under en längre tid ovedersägligen betydligt öfverskjutit den motsvarande varuimporten, landet likväl icke vunnit någon ökad tillgång på silfver, utan att detta alltid åter utgått ur landet, såsom det förmenas, för att betala våra skulder. Först och främst bestrida vi helt och hållet riktigheten af insändarens, efter biskop Agardh anförda, beräkning af tillökningen i den iutländska skulden; hvarvid på höft upptages en ofantlig handelsskuld, utan att taga i betraktande, att äfven förr (och här är ju fråga om en jemförelse) en sådan säkerligen också egt rum; men för öfrigt ser det ut, som hade man återkommit till de tider, då den enda mätaren på ett lands rikedom och välstånd ansågs bestå i dess förråd af ädla metaller. Vi hade likväl trott, att man numera i allmänhet insåge skilnaden mellan kapital och silfver, och förstod att det förra kan tillväxa nära nog i oändlighet, utan att behöfva representeras af det senare. För att kunna bedömma landets ekonomiska ställning, är frågan således denna: Har nationalkapitalet — ej silfverförrådet — ökats eller minskats? Häruti ligger problemet. Insändaren tyckes medgifva, att det verkligen ligger ett betyligt kapital i de på senare tider tillkomna odlingar, vattenaftappningar, förbättringar i landtoch bergsbruk, fabriksanläggningar, verkstäder och maskinerier, ökade inventarier, skepp och ångbåtar, husbygnader, kommunikationsanstalter och inrättningar af alla slag. Ja, så stort, att om insändaren ville försöka att närmare efterräkna allt detta, skulle han säkerligen sjelf falla i förundran — och vi påminna i detta afseende ännu en gång om det faktum, att endast den jemförelsevis ringa del af de nedlagda kapitalerna, som under en tid af 8 år, under formen af aktiebolag, ingått i industriella inrättningar, uppgår till mera än 30 millioner rdr rmt. Men det finnes föröfrigt ett ännu vida enklare och säkrare sätt att relativt bedöma nationalkapitalets tillväxt, genom uppskattningen af dess afkastning, d.v.s. landets produktion. Nå väl! Nu har ingen, ej ens insändaren, gittat förneka, att denna produktion i sjelfva verket stigit till en förvånande grad — eller för att tala genom exakta siffror: Exporten, utvisande öfverskottet utöfver landets egen stigande förbrukning, har på 20 år mera än fyrdubblats. Huru kan då insändaren vilja öfvertyga någon, att nationalkapitalet under tiden är förminskadt, eller att landet blifvit fattigare än någonsin? Huru denna ofantligt ökade nationalinkomst användes — om detta sker väl eller illa — är en helt annan sida af saken. Man kan önska, att sparsamheten vore större, lyx och vällefnad mindre, och att de ständigt växande tillgångarne på ett nyttigare sätt begagnades, än som nu i allmänhet sker; men detta är i alla händelser en fråga, som står alldeles utanför det ämne, som nu afhandlas, eller det faktum, huruvida landets kapitalförmögenhet blifvit ökad eller minskad. Vi nödgas här afbryta, och då insändarens hela nationalekonomiska uppfattning i sjelfva sina utgångspunkter tyckes vara lika diametralt stridande mot våra, som hans slutsatler äro det, anse vi nu, sedan de fakta blifvit framlagda, hvarpå vi stödja våra åsigter, det vara föga gagneligt att med honom fortsätta tvisten. Stockholm d. 2 Mars 1858. J. 4. G. nd 47 Athen anligt Preottirlningen mmnder