Aftonbladet – 3 mars 1858, sida 2

TT DJ astadt förändringar, skall hänföras till undantag och tillfälligheter; ty det hvilade på jemförelser, som omfattade en tidrymd af mera än 20 år. Jet numera så ofta förhånade blomstrande illståndet var icke plötsligen uppkommet, utan hade under tidernas lopp mer och mindre långsamt uppspirat i följd af jordbrukets, pergshandteringens, skogshushållningens, handelns och sjöfartens, satht alla öfriga näringars jemna utveckling och förkofran. Och det var ej heller någön nyhet som regeringen örkunnade för rikets ständer, då hon skildrade landets belägenhet såsom lycklig, ty olkets ombud, om ock ej alla noga bekanta med de statistiska uppgifter, hvilka närmare utvisade det tilltagande välståndet, medförde hvad som bättre var, nemligen omedelbar visshet derom, hemtad från folket sjelft. På den tiden motsade ingen, men mången uttryckte offentligen och enskilt sin glädje öfver den lyckligare ställning, hvartill massan af folket kommit. Arbetskrafterna voro. öfverallt eftersökta och arbetet väl betaldt; jordens och konstflitens ymniga alster behöfde ej vänta på afsättning, och folkklasser, hvilka fordomdags lefvat i tvungen inskränkning till lifvets första och nödvändigaste behof, blefvo omsider också i sin ordning, och istort, delaktiga af förut saknade förmåner och beqvämligheter. Vi veta väl, att en och annan — som oftast sjelf ej behöfver neka sig något — anser denna ökade konsumtion för en riksolycka; men så vidt densamma begränsas af tillgångarne (och dertill återföres den snart, ifall en tillfällig öfverimport egt rum) såsom ock siffrorna utvisa, så måste den, efter vår förmening, glädja hvar och en, som önskar att lifvet ej skall vara för den ena folkklassen en njutning, och för den andra en börda, och som vet, att armodet nästan alltid har råheten till följeslagare. Ty vore en viss grad af vällefnad att anse som en fördömlig lyx, olycksbringande för sambället, då vore ju också den tarflighet, som i Irland nöjer sig med potatis, och fordom i Sverge och Finland med barkbröd, värd att eftersträfvas. Men hvad är då orsaken till de, med allvarets och skämtets omvexlande vapen, på vers och prosa, utförda anfallen mot rikets blomstrande tillstånd? Jo! den sedermera inträffade handelskrisen. — Men just här — ingalunda förut — påträffa vi en tillfällighetr, ett nundantagsförhållanden, med hvilket man vill undanskymma verkliga och ännu fortfarande sakförhållanden. Handel och näringar fortgingo hos oss sin jemna och raska gång, då vid slutet af förra året en af dessa omhvälfningar i affärslifvet, som icke äro sällsynta, utan fast hellre periodiskt återkommande företeelser för länder med högt uppdrifven industriel och finansiel verksamhet, hastigt utbröt i Amerika och spridde sina verkningar öfver största delen af Europa. Sverge undgick ej sin dryga känning häraf, och erfor snart genom afbrottet i sina handelsoch affärsförbindelser med andra länder en tryckande penningebrist med deraf följande förlamning i allmänna rörelsen. Nå väl! Detta bevisar att Sverge var nog mycket en handlande oah industriel stat för att icke stå utom verkningarne, de onda så väl som de goda, af händelserna inom affärsverlden. Med handel och näringar, såsom fordom, i dvala, skulle Sverge lika litet träffats af denna kris, som den, hvilken ständigt vistas på land, kan lida något skeppsbrott. Vi känna alla hvilka ödeläggelser krisen utbredde, först omkring sin egen härd, sedermera i Europa och jemväl i det rika, mäktiga England. Äfven der störtade banker (hvilket lyckligtvis ej hos oss inträffat), räntan steg oerhördt, en stor mängd bankrutter inträffade och tusentals arbetare blefvo utan bröd: men man bar och man motarbetade olyckan med värdighet och kraft och — framför allt — man skymfade ej sitt eget land. Annorlunda betedde man sig här. En stor och spridd tidning, som anses förtrolig med ställningen på Stockholms börs, uppmanade visserligen vid. stormens annalkande till enighet och lugn, men sedan ovädret brutit löst och medfört åtskilliga af de verkningar, som voro att förvänta, förändrades snart tonen inom nästan hela pressen. Förskräckelsen intog de flesta, och sans och lugn lemnade rum för ropet om allmän fattigdom, ruin och gl Statsmakterna besluta nu att till afhjelpande af den påkomna förlägenheten, och för att kunna tillfredsställa de önskningar och anspråk på rörelsens och näringarnes understöd, som från många håll och skilda intressen framburos, upptaga ett lån utom landet; och då Sverge sålunda, för första gången på lång tid, uppträder såsom lånesökande på Europas penningemarknad, täflar man här att hölja landet med armodets lumpor och att brännmärka dess affärsmän i allmänhet såsorr vinglare!! Klokheten äfvensom befogenheten af ett sådant handlingssätt öfverlemna vi till läsarens eget bedömande. Den finansiella krisen har redan vållat eller påskyndat mången -enskilts ofärd; den kan ännu måhända komma att bestraffa mången oförsigtig spekulation, månget obetänksamt förlitande på lyckans oföränderlighet, ja! äfven en och annans öfverdådiga lefnadssätt; den har för tillfället rubbat förtroendet mellan länder och enskilta och förlamat den allmänna rörelsen. Men af allt detta är, så vidt vi kunna finna, ingen rimlig anledning att antaga, det hela landets välstånd, som är grundadt på näringar, hvilka aldrig kunna förlora sitt värde, skall förminskas, eller utträngas af nöden; och vi motse med trygghet och glad förhoppning, att en nära liggande framtid häruti skall gifva oss rätt. Fattigdom och tillfällig förlägenhet äro icke liktydiga; penningebristen kan afhjelpas, det rubbade förtroendet kan återställas, och det allmänna välståndet genom flit, sparsamhet och försigtighet snart vinna en ny och ökad utsträckning; ty dess källor äro icke angripna eller förtorkade. Tvärtom! Aldrig hafva de varit ymnigare. Landets utvidgade och förbättrade ; PORT RÄO NOPES för SOKSYSA PTE, BESIEE. SRVSNNESIN öBE IL JE, BF AGE TR NN 0, Ork lm — fö DE JR AR Je NR RR Fn AA Ar ME MÄN MÅ MP mu AO AA FOR ä ch bk om OR Tr. nt ft Cd br rt ft DR