Aftonbladet – 3 mars 1858, sida 1

Aldrig hade en dylik bekännelse blifvit gjord af renare och oskyldigare läppar; en bekännelse som gjorde Dick nästan sanslös af glädje. Han tackade — han välsignade henne tusen gånger för hennes ädelmodiga försäkran. Ljufva, älskade Marion,, sade han och förde hennes hand till sina läppar; du Kär yttrat. ord som jag skall troget förvara i mitt hjerta. De skola blifva mitt lifs tröst, så söm minfkärlek varit min ungdoms: hopp. : Och dock, så ljufva, så dyrbara de äro för n skulle jag nästan önska att du aldrig sagt dem. Den sköna flickan kastade på honom en blick af smärtsam öfverraskning. Din farb tillade han. Han älskar oss), svarade Marion, och hennes sköna -ansigte strålade af ett leende, så fullt: af hopp och glädje, som en af de saliga andar som först känner vingarne lyfta sig mot himmelen. Han skall klandra mig, förakta mig, förebrå mig för otacksamhet, kanske misstänka mig för bevekelsegrunder, som jag afskyr af hela :min själ, och stöta mig ifrån sig, då jag bekänner att jag, glömsk af det afstånd som rang och rikedom befästat mellan oss, sökt hans ienda dotters -kärlek.a sHvarföre, och hvårföre Marion; tillade han i ett våldsamt utbrott af sorg, är ej du lika fattig .som-jag? Vi kunde blifvit lyckliga dål Och skola blifva det också nu, Dick, sade arftagerskan; ty hvad är väl rikedom? Jag är säker att min far älskar mig alltför Mycket sätt ett enda ögonblick uppväga den mot: vår lycka. Och hvad rangen beträffar,så har du väl icke ett rum i vapenboken, men naturen har ock ett adelskap, som vida öfvergår alla-heraldikens prydnader. Viskola-söka upp honom, bekänna vårt ömsesidiga fel: —