Aftonbladet – 1 mars 1858, sida 3

arne på poesiens område, utan äfven uppträdt som kritiker och konstdomare på ett sätt, som-hos hans egna vänner icke sällän väckt bekymmer, hos nången. en rättibätig harm, som gifvit sig luft Påde EPA genmälen och i skoningslösa tillrättavisuingar. Ja, det har till och med händt någon gång, itt. Svenska Tidningen sjelf funnit sig föranlåten avt ned ett litet ris stäfja sin ungdomlige bidragaresr litterära pojkstreck; men görande sig fortfarande hans penna till godo, synes Svenska Tidningen öfverbufvudtaget föga bekymra sig om beskaffenheten af hvad Erust Ludvig uppdukar, allenast han skrifver något; som lockar sådana nyfikna läsare, hvilka, utan att ärmare granska halt och anda i det som skrifyes, omfatta dessa utgjutelser på det litterära fältet med samma smak, som leder en annan eller till en del samma klass af läsare att begärligt sluka skandalpressens lättsinniga ocH ihåliga fraser, med deras yttre fernissa af dugtighet. Sålunda har han länge fått lägga sina minst sagdt besynnerliga uppsatser på hög,; men en revision af den producerade massans skulle verk n vara behöflig, för att gifva Ernst Ludvig en skälig anledning till eftertanke och begrundande af det hejdlösa framrusandet, så vidt nemligen någon hade tillräcklig tid och tålamod att reda ut detta sirrvarr af i och om hvartannat blandade sanna och kefva åsigter och omdömen. Emellertid må det tillåtas oss att framställa några anmärkningar och iakttagelser rörande Erpst Ludvigs litterära utflygter. Det är i sanning ganska aktningsvärdt, att en ung man i våra dagar träder uti litteraturens tjenst och egnar sin tid och sina bästa krafter ät litterära sträfvanden utan att kanske kunna påräkna samma belöaing för sina mödor, som om han vände sig åt annat håll till vanligt förv ärf; men alldelc: ö betar han i alla händelser icke. Att utöf och njuta af dess skapelser, är för menni oafvi igt behof, starkare i den mån hon gått framåt i bildning, på samma gång en gudomlig Ick under hvilan och en förädlande verksambet, som ofta försonat henne med många af lifvets bitterheter och kaffat en söndersliten ande frid med Väl gifves äfven hos oss persondr, som r akia ach underkänna konsten och dess uppgift, likasom det ock gilv andra, som öfverskatta den och i sin konstförgudning gå ända till en hednisk snilledyrkan; men rnan at folket eller de, som äro medvetna om konstens mål, både inse och erkänna, avt dess skära olomma bör sorgfälligt ansas och skyddas; så att hon cke blir nedtrampad på det fält, som vi odla för vår timliga utkomsts skull. Af gammalt bedrade man med namnet mecenater dem, som hä de konsten och uppmuntrade konstnärerna; men deras tid ir nu förbi, och man torde icke böra sörja deröfver, sedan nationerna sjelfva börjat öfvertaga mecenatskapet. Tacksamt bör erkännas, att rikets ständer icke blott gifvit rikliga summor till vetenskapliga institutioner och till undervisningsverk i ininga riktaingar, utan äfven gjort vackra anslag till anstalter konstnärers bildande, till akademier, museer, 0. s. v. och nu senast betydligt ökat anslaget till vår kongl. teater. Vid denna riksdag har ock ett förslag zarit å bane om understöd förglitteratörer, men det öll, såsom varande opra tiskt. Det var med anledaing af detta förslag som Ernst Ludvig, uppträdde med åtskilliga epistlar och fäktade väldeliga; men det är vår oförgripliga mening; att Han -genorå sitt olyekliga fantasistycke, De sköna konsterna på uppvaktning,, gjorde den inhemska kobsten cn otjenst, i det han framsttlde våra sånggudindorsåsom verkliga tiggerskor, de der syntes skola svälta ibjel, om. man icke genast gåfve litteratöreråa understöd. Han bar vädjat till det nuvatande riddarhusets OSenstjernor, Banerer, Hornar och: Wranglar, att understödja skalderna, på det de förra i sin ordning skulle få höra sina herömda förfäder besjungas. Att så gåtillväga har förefallit oss lika litet välbetänkt, som värdigt. Vi måste ock tillstå, att det skår oss djupt i hjertat då vi i det omnämda fantåsistycket läste sådant som detta: Frithiofs saga är författad icke på en vindskammare, der skålden sitter i kölden öch blåser på fingrarne, melankoliskt betraktande ed halfäten ostbit och en brödkant hans endå: middag — Den som sålunda med en Euripides framställningssätt söker väcks medlidande för ; konstnären, han förnedrar honom och låter föraktet smyga sig i hans spår, i stället för att uppvisa! att Hanrär mäktig att mycket lida och mycket försaka för sin kärleks skulls till konsten, Skaldens leta puvpertas förtjenar i sanbing en annan målning, på det icke en motsatt öfverdrift må till konstnärerna i allmänhet och poeterna specielt lättsinne, slösaktighet: och ettoregelbundet lefnadssätt. Annat kan sägas till de förståndiga män, som hafva nycklarne till statens kassor, att de må behjerta konstnärens ofta bekymmersamma ställning. I Danmark t.:ex. har man ju anslagit vissa pensioner, som tilldelas författare med stadgadt mseeade och erkända förtjenster. Men vill man hos oss, utan att först uppgifva antagliga grunder, af staten begära understöd äfven för-yngrelitteratörer, frukta vi, att mången rimsmidande ung man, med höga tankar om sin egen förmåga, skall anse sig sjelf främst berättigad att komma i åtnjutande d af, och vi skulle kanske snart få ett iegieradt presterskap af Jlitteratörer, somv att stekta sparfvar uti munnen -;få IEmellertid corde skalden, såväl som hvarje annan fattig jordson, få lof att se sig om efter sitt uppekälle, alldenstund konstens tempelsvenner, som välja sig sjelfva till sina sysslor; icke kunna uppföras på ordinarie aflöningsstat.. En annan fråga är, om litteratörerna au för tiden verkligen äro så nödstälde, att man för deras skull behöfver upphäfva sådana jommerrop och 1tgjutelser som Ernst Ludvig alltför ofta gjort. Vi wo, att de kunna lefva för konsten utan att behöfva krypa och tigga i de rikas och mäktigas -förmak, utan att behöfva offra sig såsom sjelfspillingar åt tidningslitteraturens Moloch,; och utän att behöfva sskrifva vers på beställning vid graföl eller i julka lendrar,, om de också skulle nödgas plugga vett i skolpojkar (i fall Ernst Ludvid vill tillämpa detta sitt åttryck på de aktade mäns verksamhet, hvilka uppfostra det uppväxande slögtet), eller om. de också skulle nödgas renskrifva hela luntor från kollegierhan (i fall de icke anse under sin -värdighet att besräda tjenstemannabanan). Vi tro för öfrigt, att de poeter, som öfverlemna sig åt. ett dolce far niente mellan det de immerbadd producera poesier, icke derföre äro i stånd att tillkämpa sig ett större konstaärskap, äfven om de äro i mera lysande vilkor än konung Croesus var i sina bästa dagar Den första af våra anmärkningar har gält Ernst-Ludvigs visserligen välmenta fäktande och målsmanskap för den inhemska konsten och till litteratörernas fromma; den andra skall träffa honom i hans egenskap at konstdomate. Det förnämsta man af: en. sådan for, drar är insigter och oväld, Saknas deförra, då kan män möjligen få ytliga diskurser , om, hyarjehanda, då kan man få höra den blinde tala om färgen, men några spår af grundlighet förmärker man icke. Ännu tills .datum hafva yi icke; sett någon enda verkligen insigtsfull och väl genomförd uppsats af Ernst Ludvig; Saknas deremot oväld, då öfvergår on kritik lätt till. personligheter. Ernst Ludvig hat icke visat sig vara fri från små passioner; icke egå den. lugna sans, hvarmed en kritiker bör gå tillväga; han ser. nästan hvarje ämne, sonivhan behandlär; genom en öfvervägande subjektivitets färgade las ögon. En sådan domare är nästan alltid jäfvig: Man har icke förgätit. med hvilket öfvermöd: förs