Aftonbladet – 1 mars 1858, sida 3

undergå urän sl Ull 28 dagars fängelse via vatten och bröd, och hafva i detta fängeise qvarlemnat en del af sin! Helså och sått lif; andra åter hafva sett! sina ringår tillgångar satimansmälta. Man har till och med sett länsmannen med fåld föra baptisternas barn till kyrkoherden i församlingen, för att bibrinza dem det af lagen anbefalta ofliciel a dopet, hvarefter :samma länsman, återkommen från kyrkan, utpantade en kö eller någta husgeråd, som tillhörde barnens fader, för att derined godtgöra sig sjelf och presten det besvär de haft. Man har äfven sett ortens polismyndigheter tränga sig in till personer hvilka voro för fattiga att kunna betakt böterna, och bemäktiga sig jerögrytan, som innehöll husfolket: arfliga kost, och, sedan de utslagit på golivet armödets föda, lägga sig till grytan för att dermed betala böterna. Det tycks således, som om förföljelsen. varit tillräckligt långt drifven för att göra sin verkan, om den förmådde någonting. Nå väl! tror ni attofö ljelserna, fängelset, böterna hafva på mina sätt tillslutit munnen på dessa mennisgkor, elltr örmått dem: att stanna qvar inom statskyrkans sköte. Tvärtom, förföljelserna hafva mer och mer stärkt lem i deras öfrertygeler, och långt ifrån att undersasta sig den ky som förföljer dem, hafva de helt kiljt sig derifrån: ty hvar och en vet att antalet af dissenters af alla färger ökas med hvarje lag, och detta k isynnerhet å de orter der man mest tillämpat förföljelselagarne, under det att, om ligions t erkänd, man kan nästan taga åtminstone hälften af dem qvarstan t inom statskyrkan. Ombilda samhället till ett antligt fängelse, nedtysta mensklighetens röst, spric nu :en gång öfver verlden terrorismens fasor, och ai skall kanske lyckas att vinna en ögonblieklig triumf. söpt med tusen lidanden och ständigt återkommande oroligheter; men förr eller senare skall det upprorisk: samvetet krossa alla bojor, som man vil! pålägga det ;ch. skall öppna åt sig sjelf en -omätlig horisont yortom den inskränkta krets, inom hvilken ni trodde er hafva fängslat det. Men, säger man ändå, proselytmakeriet måste 1, .undertryckas, ty om hvar och en egde rätt att lja sitt samvete, utan att lagen utstakade gränsen örrdetsammay så skulle juw-alla möjliga oordningar a rum: månggiftet, kommunismen, seraljen skulle art åter uppstå bland oss, och såmhället skulle ej unna räddas från sin undergång Se der en tredje avändning, som man framstält, och ännu framställer inder en eller annan form, och jag skall försöka att ;fverväga densamma och äfven gifva den sitt rätts värde. Jag har sökt visa att man kan ej förhindra proseytmakeriet.: Jag vill nu visa, att evangelium gör letsamma till en skyldighet. Hvad befaller evangeinum? Det befaller den kristne att: allestädes utprida sin kunskap (2 Cor. kap. 2. v. 14); att låta itt ljus lysa för menniskor, att de må se hans gods serningar och prisa hans fader, som är i himmeler Matth. kap. 5, v. 6). Vidare att, i den mån vi hafve illfälle och gåfvor dertill: ,med stora kraft bära vittresbörd om och betyga sanningen (Ap. kap. 4, v. 33: cap: 20, v. 24), med försigtighet, mildhet, -och til åra medmenniskors väckelse. och frälsning; att söka örskingra och strida emot fördomarne; att vederägga villfarelserna, återställa sanningen i dess rätta lager .och-försumma intet tillfälle att, med Guds bifa utsprida ljuset. Sc här hvad:evangelium ålägser den kristne, och för att bestrida detta måste nan vara hölt och hållet okunnig om dess innehåll. Nå väl, denna skyldighet att i ödmjukhet bära vittesbörd om sanningen, hvad är den i sjelfva verkei annat än skyldigheten att göra proselyter? Och man öreställer sig, att verkligt öfvertygade kristne skull lågonsin upphöra att lyda en sådan befallning? Vaen försäkrade att de skola aldrig försumma att åtyda den, innan man ryckt evangelium ur deras jertan och: samveten. Vi kunna vara öfvertygade leromm: att det proselytmakeri, som evangelium ålägser, , det proselytmakeri, som vinner de flesta hjertan ;å sin sida, det proselytmakeri, som är verkligt farigt för,statskyrkan, är till den grad införlifvadt med let sänt kristliga lifvet, att det i mer än ett hänseende ir blotta uttrycket af detta lif. Mecen villfarelserna, utropar man, men mormonerns3 cområunisterna, stryparne, kinesarne, buddhister urkårne, eldsdyrkarne kanske, och mera sådant! 5kolx de ej komma och bilda sina harem, spridi itt ånggifte och sin kommunism hos oss, och skaka amhällets grundvalar ? Nå ja, lägg till detta antal wilka sekter ni vill, uppkalla alla spöken, som kunna krämma inbillningen, och dessa inkast hafva ej mera ärde för det. Hvad! vi skulle ej känna något bättre nedel än religionsförföljelserna, än samvetsförtrycket, ör ätt skydda samhällets bestånd emot sådana mottåntläre? Men i England, Holland, Schweiz, Ame.. Frankrike och flera tyska stäter, huru går man alla dessa länder tillväga för att skydda samhällets ygdad ochfreda sig för månggiftet, eller ehtot komnunismöns förverkligande? Huru man går till väga? ngenting är enklare. Staten vet att den är stat. ch icke kyrka: staten vet att den bör straffa förrytelsen, men icke synden, hvilken angår endast Gud ch menniskans eget samvete: staten stiftar, till följd väraf, borgerliga lagar och domstolar, men icke relisiösa sådåna: domstolar, hvilka döma efter borgeriga,men icke efter. religiösa lagar: den gör en lagok för de brott, för de handlingar, hvilka angripa le principer, på hvilka det borgerliga, men icke det eligiösa samhället hvilar: staten straffar den, som senofi sina handlingar angriper den allmänna säkereten, eganderätten eller anständigheten. På detto ätt straffas förbrytelsen-af den borgerliga lagen, och let utan att individens samvete eller religiösa tro ages i beräkning, På detta sätt är samhället mycet säkrare och bättre skyddadt än genom religiösa örföljelselagar. Ty när det är förbrytelsen och brotet som straffas såsom sådana, erkänner hvar och er ättvisan af ett sådant straff: detta straff sårar ec; le råligiösa öfvertygelserna, om hvilka staten ickt ;ekyrärar sig: intet frö till hat, till tvedrägt och nbördes krig, är således utsådt i statskroppen, hvilet vanliged är förhållandet vid tillämpningen af de eligiösa förföljelselagarne. Med ett ord, erfarenheen och förnuftet öfverensstämma om att bevisa, ati nda medlet ätt verkligt försvara samhället, i det frågavarande fallet, är att erkänna religionsfriheten, Ner att i lagar och institutioner skilja det andlig: ch lekamliga gebitet, förbrytelsen och synden från varandra. Deremot är det ett säkert medel ati prida oro inom staterna och utså tvedrägt inom samället, att stifta och vidmakthålla sådana religiösa vångslagar; som tyvärr ännu förefinnas i Sverge. jä (Forts. följer.) Jm Svenska Tidningens Ernst Ludvig. Rörande denna litterära: notabilitet och han: äldiga grasserande i Sveriska Tidningens kälarvåning? ha vi senaste. tiden mottagit en ängd .uppsatser både när och fjerran. från. i välja till. införande den, som i skrifarten r mest human och foglig. Det irvicke längre en hemlighet för allmänheten, RRENO 6 RENAR HA OP ANSE Pasi 5 BOM AN EE 3 IEEE em er a Sr läst ste RAN benta Är RE SE RN AE EE ENAS SR ROR ERE RNE RRE (ENSE AA ARRENDE ARN RENA 0 RN DN ir 0 ÄN EN nt 10 NN RRD NEN 20 ETTÄ 1 ERE Ern ars RARE 2 NR NE tta one nl AA EN JA JEN OR EIED S Er a