Aftonbladet – 27 februari 1858, sida 3

sOHAll alStidlage Slag AVI ll Pe Uj PEPS rutet. Jag visste icke: ännu, hvad jag ser vare i: Köpenharatr fick erfara i.samtal med: iru Clara Schumann, att Liszts dom om Mosarts Don Juan var, att den försin: tid var tt rätt respektabelt Verk, nen som icke borde: illfredsställa nutidens billiga fordringar, som sräfde en ny genre, hvaruti musiken gjorde sig mera gällande. Detta åskådningssätt sände jag ätmu icke, eljest hade, min nyfisenhet varit ännu: mera spänd, men den var redan spänd nog, och jag gick då till teatern med allehanda dunkla föreställningar. Här erfor jag nu; att uppgiften verkligen var löst på ett nytt och ganska oväntadt sätt, om erinråde om anekdoten: om Columbus: och ägget. Ty att här fanns motsats tillsde: 1ye italienarnes platta melodier, kunde icke: tt ögonblick betviflas, men motsatsen var icke uppstäld mot det platta, utan mot melolien. Ett säkert medel att undgå platta melodier är att undvika all melodi.. Detta är så solklart; att jag just skämssöfver att icke safva på förhand gissat till metoden, som lock låg så nära och var såvenkel. Närjag undantager en spinnvisa med stor fruntimI merskör, som börjar andra akten, och hvaruti minst etttjög spinnrockar äro i full gång och hvarje vers slutar med en skrattkör, hörle jag nästan intet, som kunde hafva ringaste anspråk på att kallas melodi; tvärtom, hvarje gång tonerha bebådade en dylik, afbröts den strax och gick öfver till något; som helt och hållet gäckade min väntan. Väl voro der recitativer, som fylde största delen af operati, och som derföre blefvo ytterst tröttande; men äfven de i egentliga sångnumrorna var det lika litet melodi, som i recitativerna, och -det var alldeles obegripligt, att sångare och sångerskor hade kunnat inlära sådana partier, ett lika herkuliskt arbete, som om någon skulle lära en mängd stafvelser utantill, hvilka icke formade sig till ord eller mening. Icke destomindre tycktes de utförande, ibland hvilka var en: ovanligt briljant sopran, demoiselle Meyer, som redan hade blifvit engagerad för Wien, ådagalägga stor precision och säkerhet. När man vill tänka sig en motsats till den nyaste italienska operan, är det icke blott i melodien, utan äfven i orkesterackompagnementet, som :motsatsens grundsten kan läggas. För Bellini, Donizetti. och Verdi är. orkestern som oftast icke annat än-ett medel, dels till att förstärka ljudet, dels till att fylla harmonierna och understödja och vägleda sångarne; ackompagnementet innehåller derföre väsentligen detsamma som sångstämmorna och är till anda och betydelse blott ett upprepande af dessa. I Den flygande Holländaren var nu motsatsen till italienarne visserligen så vida tillstädes, som orkestern var så långt ifrån utt vägleda sångarne, att man snarare måste beundra dessa, som icke läto sig vilseledas leraf; men. ackompagnementet uttryckte beständigt samma tongångar, som liktidigt förekommo i sången; det var en följeslagare, som lefde med sin herre och gjorde alldeles på samma sätt som han ända dehad, att dela hans vildaste . passioner, icke annorlunda än man har sig det bekant från t. ex. Meyerbeer. I hufvudsaken var således detta ackompagnement blott en efterhärmning af sången, hur; mycket den än hvad noterna beträffar rfvek från densamma, och väsentligen var vär ingen motsats till italienarne. Men saken ir, att äfven i denna punkt är problemet ängesedan löst af de store mästarne, och kan här således icke vara frågan om att uppfinna rågot. nytt, utan på sin höjd att gå framåt på samma väg och följa den ännu nogare och måhända mera medvetande om dess riktning. Hos de stora dramatiska kompositörerna är orkestern på visst sätt den vigtigaste personen i stycket, ännu vigtigare än solostämmorna, ty den användes för samma ändamål som kören i det antika dramat: det är den allnänna, ordnande och medlande princip. som hänförer individernas :utvikelser till deras objektiva måttstock, och än låter höra sig i det lvarliga såsom en stämma från Nemesis, än i det komiska med den röst, som: Homer kallar gudarnes löje, under det att de handlande personerna. blott äro löjliga menniskor. I all sann konst igenfinnes denna dubbelhet af. ett inligt; som är-synligt, och ett osynligt, som lock-kan ses; likasom -den osynliga själen synes i ögat och minerna. 1 poesien är detta ;å allmänt erkändt, att ingen, som icke tår på den lägsta estetiska ståndpunkt, -kan valla någonting poetiskt, der det icke är ett synligt, som göres synligt; och man kallar let så mycket mera poetiskt, ju mera hyarje ;nskilt punkt är genomträngd af motsatsen, och själ och kropp ha blifvit till ett. 1 meleltidens råare skapelser tog man sin tillflykt till prolöger, interlokutörer och epiloger såsom nödbjelp för att förklara konstverkets be.ydelse. Det var som uti Lichtenbergs berätelse om de två sammanväxta tvillingarne, som efter . hans särkastiska metafysik blott ;oro en individ, :men åtskild i sina två beståndsdelar, den ena tvillingen själen, den anIra kroppen. Men sjelfva den antika kören betecknar den dramatiska poesien på tidigare itvecklingspunkt, hvarest de två momenterna höllos åtskilda i stället för att genomtränga hvarandra. I musiken är förhållandet helt ,ch hållet egendomligt; Äfven här skiljas nomenterna, de dela sig i sångstämmor och orkester; men i skilsmessan förena de sig, så itt intet af dem står isoleradt, men orkestern pafbrutet ledsagar sångstämmorna, utan att öfverge dem ett SIV Allt partikuliert, ullt ensidigt, som betecknar de särskilta individernas lifsyttringar, kan således här ögon blickligt hänföras till det objektivt giltiga målet, blifva en spegel för det universella, och som Atlas bära himlahvalfvet på sina jordiska skulIror. Detta är orkesterns bestämmelse i den syare romantiska operan. De stora mästarne vafva kraftigt antydt denna bestämmelse, om de än icke öfverallt hafva. varit lika konseqventa i att följa den. Men här är föreningspunkten för operans vidare utveckling, och arte vs nnetk EK; Alan Khan red tre