Aftonbladet – 27 februari 1858, sida 2

ger. Det är dock hvad-.vi anse hr Ignell i förevarande fall hafva gjort. Deraf också den tillfredsställelse vi1l begynnelseorden uttryckte. Finnas språng i historien? Eller med andra ord ges det något historiskt faktum i ett folks politiska tillvaro eller inom området af dess: idkrets, som ej är en produkt af ett föregående och deri har sin förklaring? Vi hörde en gång den snillrike Geijer uppkasta denna fråga och besvara den jakande. Sådana språng finnas, sade han, och ett af dem är öfvergången, från polyteismen till monoteismen, från dyrkandet af många gudar till tron på en enda gud. Geijer tog i det föredrag, deri han yttrade dessa ord, menniskans historia i ett stort fogelperspektiv, der endast de epokgörande händelserna reste sig som enstaka alpjättar för hans syn och hela väfnaden af de obetydligare mellanlänkarne som nästan omärkliga punkter förlorade sig i afståndet. Häraf hans skenbara uppgifvande af det stränga kausalitetsförhållande, hvarförutan ingen historia finnes till. Men det är också ett allmänt och vanligt föreställningssätt, att israelitiska folkets historia och dess jehovah-dyrkan betecknar ett sådant språng i den menskliga utvecklingen. Man anser nemligen detta samhälle som ett slags Kina, hvars civilisation ej mottagit inverkan från något annat folk och ej sänder sina sugrötter utom de tolf stammarnes område. Man vill ej tillåta det att liksom hvarje annat af verldshistoriens folk vara ett barn af de lägen och förhållanden, hvari det befunnit sig, samt af de anlag och den egendomliga riktning, som dessa förhållanden hos detsamma utvecklat. Israelitiska folket har varit ett af verldens kulturfolk ock ett af dess märkvärdigaste, men. det har dock: ej varit det enda. Den menskliga utvecklingeny sådan den i dag är, är spunnen af många trådar, om också en är deras midttråd. Hvilka motsatser kunna väl vara större än den emellan persisk despotism och ateniensisk frihet under denna frihets bästa dagar? Eller, för att taga ett ännu närmare exempel, mellan den sinliga uppfattning af Gud, som var den äldre judendomens, eller den rent andliga, sonr kristendomen allt mer söker att förverkliga? Och likväl skall det ej falla någon in att för de helleniska folken eller för Europas och Amerikas kristna nationer uppdraga en strängt afslutad krets, inom hvilkem hela deras kulturs historia skulle falla. Jemför man endast tvenne sådana fullkomligt hvarandra motsatta historiska fakta utan: att taga i betraktande de mellanliggande länkarne, den förknippning af orsaker och verkningar, de från mångfaldiga håll sammånstötande inflytelser, som så småningom bringa historiens frukter till mognad, då visar sig visserligen öfvergången från det ena af dessa fakta till det andra som ett språng, som ett under. Men då blir också på samma gång ej blott öfvergången från polyteism till monoteism ett sådant språng: hvarje stor civilisationens seger är då ett under, emedan det faktum, som betecknar ett sådant mensklighetens framsteg, alltid i ett förflutet har sin motsats. Hela verldshistorien är då intet annat än en serie af enstaka händelser, utan allt inre samband med hvarandra. Men man går ej så långt. Man skyr att draga de yttersta konseqvenserna af denna språngteori. Orimligheten deraf skulle också falla för mycket i ögonen. Man nöjer sig med att låta den menskliga utvecklingskedjan på ett eller två ställen afbrytas och lagen one den successiva utvecklingen på lika många ställen suspenderas, för att först sedan inträda i full gällande kraft. Kan, hvad judarnes Jehovahdyrkan beträffar, denna åsigt hålla stånd inför en oväldig historisk pröfning? HF Ignell har i sitt här ofvan citerade arbete besvarat denna fråga på ett sätt som visar att han är lika mycket genomträngd af medvetandet om den äkta historiens väsende som förtrogen med den hebreiska kulturens anda. Ingenting kan vara intressantare än den historik, i hvilken han steg för steg följeri spåren den successiva utvecklingen af begreppet om den ende Guden, från den första råa sinliga uppfattningen af honom som en nationalgud uteslutande för ett visst folk, en Gud hvars befallningar, uttalade genom hans prester, utgöra en i de flesta stycken skärande motsats mot kristendomens scedelära, till skildringen af honom såsom den helige Jehovah, Herren Zebaoth, sådan han framstår i de yngre profeternas skrifter, sedan folket blifvit pröfvadt i olyckans och Jlandsflyktens skola. Vid begynnelsen af utvecklingskedjan är det ännu ren hedendom, ty antalet en gör här intet till saken, så länge denne ene endast är ett visst folks Gud, åt hvilken det offras och blotas, och som dessutom ofta, äfven i långt framskridna tider, måste tåla andra gudar bredvid sig. Vid slutet deremot, vid den tid då judendomen är färdig att öfvergå till kristendom, är han ej mer den grymme och obeveklige tyrannen som fordrar att hela folkslag skola utrotas och som straffar barnen för fädernas missgerningar till tredje och fjerde led; han har ändrat sinnelag med folket, och uppenbarar sig numera ej blott i åskan och stormen, utan äfven i det sakta vädret. Skulle man vara benägen att tro på ett språng i historien, borde det förläggas hit. Öfvergången från dyrkandet af flera gudar till en gud kan ligga ganska nära till hands, och har skett hos mer än ett folk, så länge denne ende blott betraktats som en nationalgud. Men hvilken omätlig skilnad mellan uppfattningen af denna ende såsom en nationalgud och alla menniskors -gud, mellan uppfattningen af honom såsom en nyckfull och despotisk herrskare och som en sedlig gud! Emellan dessa båda uppfattningssätt och i den utvecklingskedja, som förbinder dem begge, ligger judarnes hela historia och deras betydelse som ett verlds: historiskt folk. En annan ej mindre vanlig föreställning är den att israeliterna lefvat i en fullkomlig isolering från andra folk och deras bildning varit EN och hållet inhemsk. unnvuxen