Ja, detta förhållande är det besynnerligaste af allt. Både Marion och hennes far, som annars alltid yttra sig med den största uppriktighet, hafva undvikit mina frågor rörande honom. Det ligger säkert någon hemlighet på djupet af allt detta, som jag föresatt mig att täga reda på. Men det är ej detta som nu plågar mig — det är huru jag skulle kunna förekomma hans besök vid Woodbine Cottage för framtiden. Ingenting är lättare än det, var svaret. Låtsa som om du: vore svartsjuk på honom. Mark studsade. Hans rådgifvare hade slugt anslagit en sträng hos honom, hvars tillvaro han var för högmodig att medgifva ens för sig sjelf. Han var afundsjuk — ej endast för de inre, utan ock för de yttre företräden Dick hade framför honom; svartsjuk öfver den högre grad af ynnest denne åtnjöt både af bankiren och hans dotter. Han älskade icke sjelf den senare, men hennes likgiltighet retade honom, och föreställningen att henties hand och rikedom skulle tillfalla den yngling han hatade — blifva ett medel att upphöja denne till lika värdighet med honom sjelf — denna tanke kunde plåga honom till döds. Svartsjuk på en pojke, som Dick! sade han, med en låtsad likgiltighet, som icke bedrog den skarpsynte verldsmannen. Min bästa vän, den tanken är alltför löjlig. Pet skulle verkligen ej anse det vara möjligt. Det är nog att du tyckes hysa denna tanke, fortfor Roderick, och om hon verkligen älskar dig så sant, som hon föreger... Föreger! upprepade baroneten, djupt sårad öfver detta ord, som retade hans fåfänga, hvaraf han, som våra läsare finner, hade en dryg andel, Nåväl då, som hon verkligen för — jag vill ej tvista om ett ord med ig. — Hon