visat. Han har med en opartiskhet och eh oförskräckthet, som tillvunnit honom hans embetsbröders erkänsla, refererat hvad som inom norska regeringen varit andragetpro et contra, och öfverallt (der meningsskiljaktigheten icke var så stor, att det varen samvetssak att hålla på sin egen åsigt) rådt H. M:t att följa dess regerings framställning. Dessa hans egenskaper räddade oss under Carl Johans tid från en kamarillaregering lik den, som våra svenska bröder hade att dragas med, till följd deraf att ett enskilt kotteri hade förstått att bemäktiga sig konungens öra. Due har också alltid visat sig såsom en varm och uppriktig norrman, som städse stått på sitt fäderneslands bästa, hvarhelst han haft tillfälle att verka något för detsamma, och han har aldrig begagnat sin ställning för att skada sina ovänner eller för att draga fram sina vänner. Kunna vi vänta, att Birch-Reichenwald skall visa sig i besittning af samtliga dessa egenskaper ? Vi tro det icke. Någon uppriktig representant för norska regeringens åsigter kan han icke blifva. Han har redan för längre tid tillbaka visat sig såsom dess afgjorde motståndare. Blir han nu statsminister, så sker detsäkerligen emot dess önskningar och sannolikt utan att hon ens tillspörjes. Vi ha dessutom ingen anledning t anse honom i besittning af den sällsynta älsstyrka, som skulle fordras för att visa sJelfständighet mot den högsta viljan på en post, af hvilken han på sådant sätt hade kommit i besittning. Utan att tillägga honom några dåliga motiver, tro vi, att han skulle blifva ytterst ensidig i bedömandet at personer och förhållanden, och vi frukta att han derigenom skulle kunna göra både kronprinsen och nationen mycken skada. Vi vilja fortfarande hoppas att statsministersombytet endast kommer att existera såsom rykte, och att det hela stannar vid förskräckelsen. Vi hoppas detta så mycket mer. som det är bekant, att K; Maj:t afstått ifrån att förafskeda sitt statsråd, för att få BirchReichenwald och hans vänner till dess efterträdare. Under sådana omständigheter förekommer det oss stridande emot hvad kronprinsen är skyldig sin höge fader, å hvars vägnar han förer regeringen, att företaga någon sådar förändring, så länge detta mandatförhållandc tortfär. Det har säkerligen varit både H. M. konungens och de förenade rikenas nationalrepresentationers mening, att regeringen under interimsregenten skulle föras icke blott i konungens namn, utan också i hans anda.