ansåg sig hafva mesta skäl att frukta. Hans listige agent hade på samma gång varnat honom för några vidare försök att bemäktiga sig Dick; om det lyckades, skulle det endast eda till ett brott, hvari han var alltför försigtig, om också ej för samvetsgrann, att vilja hafva någon del; hvaremot dess misslyckande kunde upplysa om berättigade anspråk, som måhända annars aldrig kommit i dagen. Den listige juristens rätta motiv var att vinna tid, för att göra sig af med den stora inteckningen i Crowshall, hvari han äfven något senare lyckades genom att öfverlåta den åt en af de andra direktörerna i Newarks bank. Hans omisstänksamme vän ingick på transaktionen med blindt förtroende; i öfvertygelse att säkerheten var ofelbar. Litet anade han sin fara att med hustru och barn bringas till tiggarstafven. Mark fortfor med sin berättelse om Dick; deras skoläfventyr, striden mellan dem och den bittra förödmjukelse han fått lida för hans skull, samt det löfte han gjort inom sig att hämnas. Och hvar är den unge mannen nu? frågade hans åhörare med skenbar liknöjdhet. Han frukosterar just nu vid Woodbine Cottage med Pet och hennes bror., svarade hans gäst. Jag föregaf ett nödvändigt samtal med min förmyndare, såsom enda medlet att undvika sammanträffandet — hvilket jag emellertid med knapp nöd undkom. Huru har han blifvit bekant med dem? Det synes mig som om Dick, då han rymde från sitt hem, hade sammanträffat med dem och att de, som barn, tillbringat någon tid tillsammans. Jag känner ej precist förhållandet, tillade han; men från första stunden såg jag att den pojken ej var af -bättre stånd. Och dock tycks din förmyndare fattat särdeles intresse för honom, anmärkte hans vän,