frågan om hvem som borde blifva Dues efterträdare, och i detta hänseende förklarat sig för statsrådet Stang. Denna fråga skulle visserligen vi, liksom hela nationen, besvara på samma sätt, om vi främkastade henne. men vi frukta, att vi dermed skulle gå förbi sakens egentliga kärna. Denna är, efter vårt förmenande, helt enkelt frågan: Skall Due eller Birch-Reichenwald vara statsminister, skall här regeras strängt konstitutionelt eller efter personlig gunst och ynnest? Det är nemligen, enligt hvad vi förut påpekat, alldeles osannolikt, att Due skulle till följd af någon egen önskan afgå såsom. minister till Paris; endast på grund af en allerhögsta antydan synes han kunna inlåta sig derpå. Men deraf följer också, att hans afgång från statsministersembetet skulle hafva ågot annat och mera att betyda, än att embetet nu hade blifvit ledigt och skulle återbesättas efter de reglor, som hittills gjort sig gällande vid ministertillsättningar. Ty om dessa reglor fortfarande äro gällande, skall det aldeles icke blifva frågan om någon ledig plats att återbesätta; eger motsatsen rum, kan det system, som framkallar ledigheten. icke upphöra att verka just i det ögonblick då ändamålet med embetets besättande skall uppnås. Och detta system lägger stat.ministerportföljen i Birch-Reichenwalds hand, icke i den mans, som under vårt hittills följda statsskick skulle vara den ende, som kunna! komma i fråga vid en vanlig ledighet. Från denna synpunkt betraktad framställer sig statsministerförändringen för oss såsom en af de allra olyckligaste åtgärder, som någonsin kunde vidtagas, och ryktet derom har också såsom en bomb slagit ned bland allmänheten. — Sällan har väl opinionen varit enigare, förtrytelsen allmännare. Statsministern Due, som hittills ingalunda varit någon populär man, har med ens funnit försvarare, der han tillförene endast fann fiender; kronprinsens högröstade loftalare ha plötsligen blifvit förstummade. Och ingenting kunde vara naturligare. Från det ögonblick de menskliga angelägenheterna blefvo så mångfaldiga och olikartade, som den moderna civilisationen gör dem, har det blifvit omöjligt, att högsta ledningen af dem verkligen kan föras af en enda man. I alla civiliserade monarkier. till och med i de rent absolutistiska, har derföre den egentliga administrationen öf-vergått från furstens till hans rådgifvares! händer. Men på det att detta råd skall kunna samverka, här det öfverallt visat sig såsom en nödvändighet, att dess enskilta medlemmar stå på en välvillig fot med hvarandra. Detta har åter ledt dertill, att ett sådant statsråd öfverallt faktiskt något så när supplerar sig sjelf. Den regerande fursten väljer det parti, med hvilket han vill regera, men han kan icke, utan att bryta mot europeiskt statsskick, genomdrifva sin vilja i alla dess minsta detaljer. Det motsatta systemet leder också, enligt hvad erfarenheten visat öfverallt, der det blifvit försökt, till det värsta gunstlingsregemente, och derigenom till att göra. hela dynastien och sjelfva konungamakten förhatliga. Här i landet har alltsedan 1814 varit regeradt på det förstnämda sättet. Till och med Karl Johan följde den allmänna europeiska maximen, åtminstone såvidt sådant var förenligt med hans häftiga passioner, och konung Oscar har, enligt hvad allmänheten vet, aldrig från densamma afvikit. Under detta regeringssätt har dynastien blifvit mer populär än kanske någon annan, landet har gått framåt i politisk och social trefnad, och belåtenheten med våra konstitutionella institutioner och deras samverkan är så stor, att man kan säga, att all opposition är förstummad. Vi ämna icke ytterligare inlåta oss på något försvar för lämpligheten att framgent här ; landet använda det allmänna europeiska regeringssättet. Vi skola blott undersöka, i hvad mån den omtalade statsministersförändringen skulle stå i samklang eller i strid dermed. Af grundlagens bestämmelse derom, att norska regeringen skall hafva sitt säte i Kristiania, visar det sig klart såsom dess mening, att norska statsrådsafdelningen i Stockholm endast skall vara en representant för härvarande norska regering. Derföre ombytes äfven årligen statsrådsafdelningens pluralitet. Icke blott med afseende på det konstitutionelt riktiga häri böra vi norrmän hålla på, att grundlagens mening framgent såsom hittills blifver verklighet. Det är i-och för sig klart, att vi icke kunna vara tjenta med att regeras af män, som uppehålla sig i ett främmande land och äro utsatta för alla in7ytelserna af opinionen derstädes, och att det skulle vara kränkande för vår nationalkänsla, om vår styrelse i sjelfva verket icke skulle finnas inom sjelfva landet. Men på det grundlagens mening skall blifva en sanning, är det först och främst nödvändigt att norske statsministern representerar norska regeringens åsigter. Han refererar ärendena i statsrådet, och han är, efter vedertagen sed, den ende norrman, som utom statsrådet kan tala med den regerande fursten om norska statssaker; i hans makt står det att på förhand göra fursten stämd för eller emot personer och åsigter. När derföre den frågan framställes, om en man är lämplig till statsminister, bör man först undersöka, om han förmodas skola blifva en ärlig representant för norska regeringen. Härtill fordras en sällspord resignation; det är visserligen icke många. som, då de ha utsigt att kunna genomdrifva sin egen mening, kunna förmå sig till att underordna sig andras. Denna resignation har Due ae ETT NONE EAA SEE SAID EET Jansåg sig hafva mesta skäl att frukta. Hans ms vån Ad AE SR RA