olifvit sprängda, gjorde kronprinsen och prins August, åtföljde af öfverste Ericson; en promenad genom skogen utefter den utstakade inien till Grönbrinks värdshus, hvarifrån D. K. H. återvände till hufvudstaden. Arbetena komma från denna dag att oafprutet fortgå. Dagspenningen lärer vara bestämd till 1 rdr 12 sk. rmt. PEEAARETE — Från Åsele lappmark skrifves till Norrlandsposten den 14 dennes: j Lappmarkens vidsträckta skoögsmarker hafva forlom varit ett stamhåll. för björnar och andra rofljur, hvilka småningom förminskats i samma mån som odlingen . och befolkningen framgått... Att uti japplands-skogarne i fordna tider funnits en stor mängd af elgar, är en förmodan, som iblånd annat ifven bekräftas deraf, att s. k. elg-grafvar, der giller för deras dödande varit anbragta, finnas nästan allestädes. Sedan under en lång tidrymd sådana högljur varit sällsynta i Lappmarken, hvarest tecken efter dem föga varit synliga, ha deremot under de sistförflutna tio åren många utaf dem anträffats uti de emellan byarne liggande större skogstrakter, hvarest de sökt sin fristad. Som jägeribetjening icke finnes i denna ort, har det ofta händt, att dessa högljur blifvit ströfvade och fälda, till och med under den fridlysta tiden. Förlidet år dödades inom eller . närheten af Åsele härads gräns icke mindre än 5 1 6 stycken elgar, af hvilka en sistlidne höst anträffades simmande i en Lajksjö by nära belägen sjö, der han af bönderna i byn dödades. Det är likväl icke utan vemod och obehag, som man tänker på sådana obehöriga angrepp, som en eller annan, oak5 tadt kännedom om förbudet, tillåtit sig, utan att de likväl varit hemfallne till straffet. Dessa säktmodiga och ingalunda skadliga samt derföre af lagen fridlysta högdjur taga stundom sin tillflykt till Lappmarkens lugna skogar för att undgå förföljelsen, och blifva just der ett rof för våldsverkare. Björnarne äro skadliga rofdjur här i orten och böra derföre ingalunda skonas; men de äro nog kloka att akta sin pels för sådana jägare, som äro oerfarna och så enfaldiga, att de kunna hellre med hull och hår tagas af nalle, om de gåfve sig så långt fram, att de komma inom hans territorium. Sådana hjeltar ha väl funnits här i landet, som ej darrat för att se nalle i synen; men de äro numera så föråldrade, att de icke kunna bestå profvet. Häri Åsele lefver dock en man i sitt 75:te år vid namn. Daniel Hånsson i Almsele; hvilken, ehuru han långt ifrån icke kan förliknas med Hams. sonson, den väldige Nimrod, som begynte der babyloniska monarkien, likväl eger den merit, att han isin kraftfullaste månnaålder varit den väldigaste och namnkunnigaste jägare i Lappmarken, och för hvilkens vapen en mängd björnar blifvit sträckta till marken och antalet af många andra varelsers lif blifvit mycket förminskadt i djurriket. Det är märkligt, att denne man, nu kommen till en så hög ålder, ännu har samma friska mod då han går emot björnen, öfver hvilken gubben triumferande; såsom händelsen nyligen varit, visar sig såsom en stolt Nicanor, och så hjertligen fröjdande sig, då skogsgudinnan. förer honom till en sådan strid. — Apropå björnar, förtjenar äfven näninas, att en lappman Nils Nilsson, efter nedflyttning från fjellen och med sin renhjord lägrande sig å gränsen emellan Åsele och Bodum, under loppet af sistförflutne Januari -månad, genom anvisning af medhafda hundar, påträffat ett björnide, hvaruti fyra björnar voro inqvarterade. Aftonen med mörker tillstundade, då denna upptäckt gjordes. Lappmannen var vid tillfället åtföljd af sin minderårige son Och en feghjertad dräng, hvilken af det brummande ljud, som hördes från grottan, blef så förskräckt att han genast flydde, lemnande husbonden och hans son på valplatsen. Här voro ögonblicken dyrbara, bestämdt afgörande om lif eller död. Dagen var nu försvunnen och lappmannen, hvilken icke kunde såsom Josua, då han drog för Gilgal att frälsa de Gibeoniter, befalla sol och måne att stå stilla, hade icke annat ljus än de strödda facklorna på den nattliga himmelen samt emellanåt några par gnistrande underjordiska stjernor (björnarnes ögon) som framtittade i grottans öppning. Ett antändt stickbloss måste användas för att sprida upplysning öfver denna nattens fejd. Då allt var i ordning och gossen stäld på sin anvista plats att lysa med de sprakande eldstickorna, som voro förargliga för grottans invånare, börjades kampen. Inom några timmar var lappmannen segervinnare, och om morgonen hade han från den underjordiska trånga. boningen framdragit de fyra björnarne, med hvilka han ensam i flera timmar kämpat. Ibland de många dylika bragder, som lappmannen förut haft, och dervid räknat icke mindre än 18 björnar, som fallit för hans vapen, var denna den ärofullaste triumf han i sin lifstid njutit, emedan han var alldeles ensam.; — Man läser i tidningen Upsala för den 23 dennes: Medan föga eller intet slädföre finnes å landsvägarne häromkring och söderut, underlättas kommunikationen på hufvudstaden betydligt deraf, att sjöväg kan sedan veckans början med fördel begagnas ända från Alsike till Stockholm. . Ekholn kan dock icke köras. Vägen tages från Alsike öfver Alsikeviken, Garsviken, Skarfum till Nyckela och Tömby, förbi Eds kyrka till Rotebro, derifrån sjöarne begägnas: till Stallmästaregården. — Från Sundsvall skrifves i Norrländska Korrespondenten den 20 dennes: Medelpads prestsällskap hade: sin årssammankomst här i staden förliden onsdag, då kyrkoherden i Selånger J. Hellman höll det i stadgarne föreskrifna talet, som handlade om det presterliga kal. lets vigtiga betydelse, och hvilket med särdeles intresse afhördes. Af en annan sällskapets ledamot upplästes ett till sällskapet inkommet skriftligt anförande, innehållande en protest och förklaring, i anledning af vissa hårda och obilliga tillmälen mot svenska presterskapet hvilka först förekommit i Lunds kyrkotidning och sedan införts i flera andra tidningar. Detta anförande beslöt sällskapet att låta, såsom dess gemensamma tanka i ämnet, införa i Svenska Tidningen. — Pastorsadjunkten i Klara församling mag. P. Lithner har blifvit utnämd till tjenstgörande e. d. hofpredikant. — Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som ämnat föreslå beviljande af reseunderstöd å öfverjägaren J. Gren för att utomlands studera biskötseln, föreslog vid sällskapets senaste sammankomst, att någon annan lämplig person skulle för samma ändamål komma i åtnjutande af dylikt anslag, och föreslog dertill friherre Th. G.. von Essen; börande han vid sin återkomst ej allenast afgifva berättelse till landtbruksakademien och de sällskap, som till resan bidragit, än äfven Hemtaga modell till Dzierzonska bikuporna, jemte tvenne samhällen italienska bin till landtbruksakademien och de sällskap, som bidragit; derjemte föreslogs att hr friherren i trädgårdsföreningens i Skara lokal skulle. anlägga bibänk efter tyskt mönster och inlära föreninens trädgårdsmästare i biskötseln; att de kupor, som ör sällskapets räkning infördes, skulle placeras på —— a os om a a et GE