Väsentliga skilnaden är den, att hushonden icke af lagen berättigas till en hardling mot sin tjenare, som eljest enligt lag är belagd med straff, utan att han får ansvara: för det våld eller ofog, som han begår mot :tjenstehjonet likaså väl som mot hvarje annan. Och då lagen i allt fall fortfarande ålägger ett så strängt straff, som minst 16 dagars fängelse vid vatten och bröd för tjenare, som slår sin husbonde, samt fängelse på viss tid, eftersom saken är till, för tjenstehjon, som sätter sig upp mot husbonde med hot, vanvördiga ord eller åthäfvor, samt slutligen stadgar fyradubbla böter för tjenstehjon, som fälier oqvädinsord mot husbonde (jemför 15 kap., 2. 3, 4, 5 SS missgerningsbalken), synes väl derigenom husbonde eller den som sättes i hans ställe hafva erhållit ett mer än tillräckligt skydd mot tjenares förgripelser, utan att en sådan skamfläck behöfver qvarstå i vår lagstiftning som privilegiet för en medborgarcklass att ad libitum gifva den andra stryk.