Aftonbladet – 25 februari 1858, sida 1

handen med en min som om han oförmodadt blifvit qvitt ett stort obehag, Hur, Mark, utropade han, hvad i lyckans och hennes tusende nyckers. namn : för dig så tidigt till staden? Har fogeln tröttnat vå sin förgylda bur? För ingen del, svarade den unge mannen. Fogeln är lika lycklig och sjunger lika gladt som någonsin., Verldsmannen såg på honom ett ögonblick och ett knappt märkbart leende flög ölver hans drag. Jag ser,, sade: han, fogelfängaren har tröttnat vid sin fånge. Hvarken det ena eller det andra,, sade Mark lätt förvirrad, mitt byte är mig lika dyrbart som förr — dyrbarare, tror jag — ty jag är öfvertygad att hon älskar mig för min egen skull; ja, jag är ibland nog svag att sörja öfver det sätt hvarpå jag fångade henne, Det är plågsamt att ständigt lyssna till.loford för mitt ädla handlingssätt, som mitt samvete. säger mig att jag icke förtjenar, att. emottaga bevis på ett förtroende, som jag svikit. Roderick gäspade, Pet är så ung, så älskande, tillitsfull och sann. Ochär ej äfven du ung, älskande och fillitsfull?, frågade hans vän med något gäckeri i rösten. -nMen icke sanna, utropade baroneten, och det är just denna tanke som plågar mig. Att veta att hon en gång skall förakta mig för det hjertlösa bedrägeri jag utöfvat. emot henper: att hennes barn ej har rättighet till sin fars namn, och hennes bror, sedan — Fr rör honom ? frågade Roderick, som var för väl bekant med aln gästs svaga sida att icke förutse den verkan hans fråga skulle göra på honom, ; Gli