eftermiddagarne, som förflyta emellan detkloekslag, då mäklaren är skyldig aflemna slutsedlen (kl.: 4) och den timma, då posterna afgå, inrikes senast kl. 8, och utrikes senast kl. 9. Den som erfarit, huru mycket tid åtgår för att utan slarf skrifva några hundrade namn med 12 å 13 bokstäfver i hvarje, jemte siffror på två ställen, efter dessförinnan skedd noggrann kollationering med slutsedlarne, samt slutligen den så maktpåliggande utskrifningen af vidlyftiga adressbref till vexelacceptanterna inser lätt denna omöjlighet, helst då bankens vexlar skola vara försedda med de tvenne vexeldeputerades underskrifter. Härtill erfordrades således icke blott, att vexeldeputerade skulle för dessa göromål uppoffra postdagens hela eftermiddag — hvilket väl ändå torde vara allt för mycket begärdt, då dessa deputerade tillika sjelfve äro köpmän och följaktligen derigenom skulle nödgas att under samma tid åsidosätta vården af alla sina egna affärer — utan ock att 3 eller 6 biträden särskilt för dessa göromål unstäldes; men äfven då skulle sjelfva liqvilerna, genom penningarnes insättande i bansen på postdagseftermiddagarne, uträkningar, zontrolleringar m. m. oftast blifva omöjliga äfven för vexeltagarne, i följd af den omstänligheten, att deras kassor ofta icke äro försedda med bankosedlar, utan innehålla privatvanksedlar, vexlingsbara blott onsdagar och lördagar, eller ock medel, insatta på uppoch skrifningsräkningar, hvilka, utan ny omgång. ridsutdrägt och nya arrangemanger i så väl rikets ständers som enskilta banken, icke kunde göras användbara på eftermiddagarne. Visserligen kunde saken afhjelpas om banken endast afgåfve någon viss mindre summa vexlar för hvarje postdag, men månne icke letta skulle innefatta ett ännu större melin för le vexelbehöfvande och rättvist föranleda sill anmärkning, utom det att ändamålet med vexelafgifningen derigenom kunde förfelas, om silfver uttoges i stället för de vexlar, som för lagen behöfdes, men icke kunde erhållas. Hvad angår anmärkningen mot bankostycelsens godtycklighet? att icke afgifva vexlar på mindre än 1000 mark, så synes denna vara ka litet grundad, enär en vexelgifvare icke lärer kunna tvingas att afgifva vexlar på anIra belopp än han sjelf finner för godt, och vankens ändamål med vexeltrasseringarne vinnes lika säkert om vexlarne utsättas på 1000 nark som på 100; om de trasseras endast på len ort, der bankens silfverhvalf äro belägna, ller på alla orter i riket.