Aftonbladet – 24 februari 1858, sida 3

Ensam han var; hans anodiga stridshäst: gnaggade VR sakta, Bunden. vid täktets ,dörr. . Den gudomliga, heliga boken, Konungars säkraste värn, den armes rika förrådslas, Låg vid hans bröst. Han läste deri och läste ånyv Varningens ord af Herrans profet till Israels konung. Under sövnen uppenbarar sig konungens moder, varnar honom samt beder honom offra: sin billiga hämd och gifva frid åt blödande länder. Men ack, denna varning kommer något sent, då ryssarne äro inom synkretsen.. Det vaknade lejonet? kan väl -icke genast: frigöra sig från drömmens intryck; men snart: springer det upp, fattar svenska baneret och: lösen är framåt! Härmed afslutas första sången och med den andra begynner skildringen af striden och dess vexlande skiften. I spetsen för sina bussar springer kung Karl i floden, vadar öfver densamma och möter fienden med blanka vapen. De regementen och personligheter, som mest utmärka sig, nämnas på passande ställen; det är isynnerhet lifdrabanterna som denna dag skära sina skönaste lagrar. Slutligen vika ryssarne för svenskarnes oemotståndliga och förnyade anfall, och teckningen af sjelfva flykten är ett litet präktigt stycke i sitt slag. Svenskarne: behålla slagfältet och, i en lofsång bytt, ljuder segertriumfen. Konungen helsar sitt. tappra folk och skaldestycket slutar. med dessa harmoniska verser: Men till sitt slut nu dagen skred. På rodnande skyar Qvällen sväfvade ned och skylde med skuggiga vingar Dödens bleknaade skörd. Sin dunkelt flämtande lampa Stälde han fjerran på vesterns berg och smög genom dalen, Varsam och tyst, och grät med daggens himmelska tårar. Sådant är i korthet innehållet af denna dikt. Det skulle vara oss kärt, om vi kunde: visa, Hvad den vill vara, och hvad den verkligen är, ty — för att tala med Thomander — kritiken bör i främsta rummet sysselsätta sig med det något, som en sak är, snarare än det myckna, som den icke är, I allmänhet är teckningen af hufvudpersonens karakter och visende trogen och sann; den svär hvarken falskt emot historiens yittnesbörd eller poesiens fordringar. Hufvudfiguren är tecknad med ganska lefvande dragy i stället för att, som ofta sker, vara ett utstofferadt skelett, ett talande register, en blåklädd meritlista med en väldig pamp och: stora sporrar. Czar Peters igenkänneliga bild. saknas icke. Att för öfrigt de många tappra, som nämnas, skulle bära en utvecklad indivi-dualitets prägel, vore en orimlig begäran, då taflan icke är större. Det behöfves icke heller, och kanske skulle ett försök i den vägen framvisa förvridna och stereotyperade anletsdrag. Den episod, hvari drottning Ulrika Eleonora, konungens aflidna moder, införes såsom en varnande genius, torde kunna räknas såsom en nog gammalmodig och utsliten dekoration från äldre cepop6er och till och med från åtskilliga nyare likartade dikter med denna, t, ex. Stagnelii Wladimir; det är visserligen icke skalden förment att sålunda objektivera lifliga tankebilder och drömmar, men det är numera vanskligt att göra detta på ett sätt, som väcker intresse. Att Ulrika Eleonora är klädd i slöjor af virkade vindar, förråder i alla händelser en något oklar fantasi, och uttrycket ett bröst, der dygdernas sjelfglans sprider sin ljusning., är icke, heller särdeles bra. Låtom oss till och med vara så ortodoxa att tillstå, det dygdernas sjelfglans icke i något menniskobröst sprider sin ljusning. Icke det rödaste guld glimmar annat än emot dagens ljus, solen: sken, det gudomliga ljusets strålar, som låna det glansen. Ulrika Eleonoras vackra och moderliga varning till den stridslystne sonen är för öfrigt rätt väl motiverad just vid denna tidpunkt, då kung Carl kunde välja mellan freden och striden, eller, om han valde den senare, äfven kunde bestämma, hvilken väg han skulle gå, om ned åt Ukraine till Pultava, der hans män skulle finna döden eller fångenskapen, eller om till de hemsökta Östersjö-provinserna. Men lejonkungen gick sitt ödes storm, emot; ännu betecknades hans väg af segrar. Hr Strömberg har icke illa målat sjelfva slaget efter den uppfattning han gjort sig deraf. Man skulle likväl kunnat uttala den önskan, att. författaren lagt någon mera vigt på den omständigheten, att sjelfva striden utkämpades förnämligast genom bajonetten. Och för att ytterligare ställa den personliga tapperheten mera i ljuset, hvarföre har icke br Srömberg ur historien upptagit den helt korta episoden om Lilla Prinsen? Då denne med en trupp nalkades en fientlig skara, red en rysk officer fram emot henom och ropade: Kom hit, om du har mod i bröstetI Den adertonårige Prins Max emottog utmaningen och han fälde äfven sin fiende till marken. Men vi ega, efter hvad vi nyss yttrat, icke rätt till slika frågor, vi böra hålla oss till hvad som är. Det vore kanske på sin plats att yttra nåzot om det af gammalt vedertagna sättet att 1 eposdikten skildra allt med samma utförlighet ifrån det vigtigaste till den minsta detalj. Huruvida ett modernt epos skulle kunna gifvas i den gamla Homeriska formen, det är en fråga, som icke ens svenska akademien framstält, ehuru vi någorstädes sett sådant appgifvas. Nu för tiden upplöser skalden gerna sin dikt, om den är af större omfång, i romanser. Så har Tegner gjort i Frithiofs Saga och Runeberg i Fänrik Ståls sägner,, Nikander i Kung Enzio. Allt detta är sant och rätt. Men om de episkt-lyriska romanserna blifva för mycket lyriska, så kan denna viktnino leda till ardete Hhoesi. 1cke handlingens.