Aftonbladet – 20 februari 1858, sida 2

vi ha också redan förut anmärkt. att stän-fl dernas beslut i denna del vittnade att de icke f tänkt sig möjligheten af något annat slagsls lån än.ett sådant, hvars hela belopp skullele genast eller i mån af behöf tillhandahållas. jr Ty hvad skulle väl följden blifva om banko-låö fullmäktige, på grund af ett lån med sådana inbetalningsterminer som det nu afslutna, ilr sin fulla utsträckning begagnade rättigheten !l att genast utgifva sedlar till belopp af 12 mil-Å1t lioner? Ingen annan än den, att det i lagle faststälda förhållandet mellan beloppet af klin6 gande valutan och beloppet af. utelöpande se-Je delstocken skulle på ett betänkligt sätt rub-t bas och bankens vexlingsförmåga verkligen r blottställas. Vi äro icke bland dem som tro, att den nu faststälda proportionen mellan meli tall och sedlar är den absolut rätta, eller som I c befara att realisationens bestånd-skulle äfven-s tyras, om en annan proportion bestämdes, som I c berättigade till en något mera: utsträckt sc-11 delemission; men vi kunna icke derföre blunda I för det äfventyrliga uti, att i en tidpunkt, då metalliska kassan redan blifvit betydligt re-1i ducerad och då man vet att landet har an-e senliga liqvider aått göra till utlandet, före11 taga sig att utgifva nya sedlar till belopp afl: 12 millioner, medan man icke kan genomj: vexelförsäljning återfå större del af denna se: delmassa än som motsvarar 1,775,000 mark : banko, eller omkring 2,366,666 rdr: rmt, hvilJ: ket är allt som banken får indraga på lånet : ända till den 30 April. Eller huru skulle det: väl gå om åtskilliga millioner utöfver del: nämda 2,366,666 riksdalerna finge det infalJi let att söka sig en så gen väg som möjligt från lånekassorna till-vexlingskassorna, så attde, hvilI. ket är mer än möjligt, presenterade sig i de se: nare blott några få veckor efter det de utgått från de förra? Något hvar, som tagit kännedom om J de senaste veckorapporterna från riksbanken. : lärer lätt nog kunna besvara denna fråga. och vi förnoda, att också bankofullmäktige längesedan för sig besvarat henne på ett sä-: dant sätt, att de funnit den. nämda. sedelut: Qin en vara en rätt, som de böra med en största varsamhet begagna. Vi böra icke heller lemna oanmärkt, att äfven J, A. G. uti sin senare artikel sjelf sy-1 nes medgifva, att sedelutgifningsrätten ickel: får alltför brådstörtadt begagnas; ty han an-J: tager försigtigtvis, att den tid, som utläningen skulle ega rum förr än räntebetalningen börjar för lånet, skulle i medeltal utgöra en): dast en månad. Med en sådan inskränkning I tro icke heller vi, att en anticiperad sedel1 utgifning. skall blifva förknippad med nåee våda; men det torde böra medgifvas, att etta är något helt annat än att såsom J. A. G..i sin första artikel yttrar, genast efter träffadt låneaftal utgifva sedlar till ett belopp. som motsvarar hela lånet, och man rde således blifva öfverens. derom, att en temligen ansenlig tid förflyter innan hela lånet kommer de förlagsbehöfvande svenska näringarne till godo, och att man alltså haft fog till del. anmärkningar, som blifvit gjorda i afseende å de betingade terminerna för lånets inbetalning. Efter det försvar för lämpligheten af de betingade inbetalningsterminerna, hvilket vi nu skärskådat, öfvergick J. A. G. i sin första artikel till försvaret för de punkter i kontraktet, . hvilka ålägga låntagaren att betala ränta 15 å 18 dagar före och 14 dagar efter den. tid: penningarne af honombegagnas.; Vi ha re-l: dan förut visat huruledes, enligt vår uppfattning, författarens tolkning af vilkoret angå-. ende penningarnes ställande till långifvarnes: disposition 14 dagar före obligationernas förfallotider ej lärer kunna anses såsom den rätta. Återstår oss nu att säga vår tanke om ett sådant. gäldande af ränta för sen tid, under hvilken låntagaren ej. innehar penringarne, Saken-kan betraktas ur tvenne synpunkter: ur synpunkten af låntagarnes fördel och ur synpunkten af hans anseende. i Vid frågan om dessa. vilkors inflytande på l, låntagarens fördel behöfva vi icke uppehålla . oss, då vi redan inräknat öfverräntan i total-, kostnaden, om hvilken vi förut yttrat vår mening. I: En annan fråga är, huruvida det kan an-)n ses med svenska statens värdighet förenligt i att ha ingått på sådana förstuckna ränteför-: höjningar som de ifrågavarande. För vårlt del tro vi antagandet af dessa vilkor ha va-Ji rit för staten rent af förödmjukande; ty om J1 en blancoridande köpman får sig beviljad 1 en kredit hos ett hamburgerhus, så behöfvers han, huru betungande vilkoren i öfrigt målg vara, åtminstone icke betala ränta förr änll från den dag, då -hans trattor af kreditgifva-( ren infrias, och icke heller längre än till den If dag betäckningsvexlarne i sin ordning för-1 falla. Med andra ord: han betalar icke ränta le för längre tid än han verkligen innehar pen-lf ningarne eller kreditgifvaren är i mistning afc desamma. Och det må väl medgifvas, attlc det är förödmjukande för en stat, som erbjuder absolut säkerhet, att underkasta sig sämre vilkor än en enskilt. köpman, som kan ståll i dag och möjligen falla i morgon. Om lånc gifvarne, såsom J. A. G. säger, behöfva tids för att samla penningarne innan dagen förtf deras -aflemnande inträffar, och de derigenom Jt göra en ränteförlust; så hade det -ståttl1 dem fritt att med afseende derpå. lämpa 1 den ränta de betingade. Denna hade derigenom blifvit högre, å la bonheur, men det hade It varit rent: spel; man hade då vetat hvad man ! betalt, utan alltför bråkiga kalkyler, och man ; hade-raskare och säkrare än nu kunnat af-! göra, om man borde antaga sådana vilkor-el-: ler? ej, liksom man haft vida lättare att upp-1 ställa jemförelser med de vilkor, som fordra1 des från andra håll: ; . Och bedja. vi få erinra, att detär de olämp-. Sölden ts 120 AVR SE ARR SR tee SE