Aftonbladet – 19 februari 1858, sida 2

Vi meddela längre fram i bladet resultatet af de i förstärkta statsutskottet på förmiddagen förefallna omröstningar, af hvilka ett par äro egnade att ådraga sig en större uppmärksamhet. Visserligen kunde man förutse, att med utskottets nuvarande sammansättning anslaget till förhöjning af embetsoch tjenstemännens löner för 1857 skulle bifallas. Men man hade förestält sig, att anständigheten skulle förbjuda dem, som sjelfva komma i åtnjutande af den nu beslutade förhöjningen, att deltaga i voteringen. Denna förutsättning visade sig dock vara alldeles oriktig. Största delen af adelns ledamöter röstade i egen sak. Man skall i sanning hafva ett rymligt samvete för att på det sättet disponera öfver statens medel till sin egen omedelbara fördel, ty det bör väl ihågkommas, att här icke var fråga om löneförhöjning för embetena eller tjensterna, utan för de personer, som nu innehafva dem och af hvilka många helt obesväradt deltogo i omröstningen. Att den aktning nationen bör hysa för sida representanter sålunda helt och hållet förspilles är naturligt, men det är måhända icke illa att så sker. Man kan nästan trösta sig med satset: ju sämre desto bättre. Hvad angår anslaget till hufvudstadens befästande, så var utgången icke på förhand så gifven, och de bearbetningar som under senaste dagarne egt rum visade att mar icke var säker på sin sak. En och annan representants inom borgareståndet oförmodade återkomst till riksdagen har satts i sammanhang med denna votering. Säkert är att ingenting försummats för att mot all rimlighet genomdrifva äfven detta anslag. Man anser sig veta, att omkring en fjerdedel af borgareståndets ledamöter röstade för ifrågavarande anslag, hvaremot ett par ledamöter af presteståndet lära röstat mot detsamma. Huruvida en eller annan förstueken röst inom bondeståndet bidragit till anslagets beviljande är svårt att veta; men förekommer troligt. I afseende på begge dessa voteringar hade man visat sig angelägen att bibringa allmänheten den föreställningen, att några adelsmän skulle komma att rösta mot dem. Men det finnes intet skäl till det antagande, att någon bland adelns trettio ledamöter skulle varit så pass oberoende... Man visste väl, att ett par af utskottets ledamöter af adeln voro mot dessa anslag, men man sökte dem förgäfves bland de röstande. Man tycker förmodligen att sjelfständigheten är nog bevarad, om man uteblifver, när man anser sig icke kunna gå vederbörandes ärenden. Också ett eget sätt att uppfatta sitt kall, åtminstone i vanligt folks ögon.