Aftonbladet – 18 februari 1858, sida 3

med endast IV procents atdrag. Yagnmakaren, af hvilken vi köpte våra åkdon, försökte att komma ifrån ackordet under föregifvande, utt shan icke hade tillräckligt penningar för att återlösa dem. Jag yrkade dock så enständigt på uppfyllandet af öfverenskommelsen, att han slutligen tog fram en summa penningar — flera hundra specier — ur sin Äcka, och affären uppgjordes efter aftal. De engelska resande som jag träffade hade icke råkat bättre ut; slutligen voro vi alla nödsakade att frångå vår förutfattade mening om norska karakteren. — Men nog om detta obehagliga ämne. Jag vill hellre berömma än tadla — men jag kan icke rosa på sanningens bekostnad. Jag hade ett långt samtal med en bildad norrman angående landtbefolkningens ställning. Han delade icke min åsigt, att presterskapet hade mycken skuld i dess osnygga och råa vanor, utan försäkrade han, att fastän presterna voro petits seigneurs, med ansenliga privilegier och stort inflytande, satte sig folket emot hvarje försök att inverka på dess lefnadssätt. Men är icke detta en naturlig följd af att predika strängt dogmatiska läror och lägga en otillbörlig vigt på yttre form och ceremonier? Vihafva ett halsstarrigt folk, nenade min sagesman; dess ytterliga sjelfkänsla gör det svårhandterligt. 1 allt fali ir folket bättre än sitt rykte. Mycket tadelvärdt oskick, hvilket härrört snarare från vana n förnedring, har i många distrikter blifvit ättadt. Det vore önskligt, att de vore mindre fåfänga och hetsiga, de skulle då hastigare gå framåt i bildning och förädling. Han upplyste äfven, att det förvånande stora antal af olagliga barn, som de statistiska uppgifterna omförmäla, till någon del härrör från den mängd förbindelser, som för att få namn af legala endast behöfde vigselakten, och då denna är en mycket omständlig och kostsam ceremoni, föredraga många af den fattigare befolkningen, som icke mäkta påkosta sig densamma, att lefva tillsammans utan ceremoni, och hoppas, att den tid skall komma då de skola blifva iståndsatta att kunna betala omkostnaderna och legitimera de barn. som under tiden blifvit födda. Stundom blifva kontrahenterna oense, då de bryta förbindelsen och söka hvar för sig en annan följeslagare genom lifvet, med hvilken de bättre öfverensstämma. Hvilka ursäkter, som i vissa förhållanden än kunna förefinnas, så är i allt fall den moraliska inflytelsen af denna plägsed bestämdt dålig; och den statistiska öfversigt, som nyligen utgafs på trycket af hr Sundt, som på storthingets förordande gjort undersökningar i detta ämne, visar, att det icke finnes någon landtbefolkning i kända verlden, som i renlefnad står lägre än den norska. Under samtalets lopp kom min interlokutör att sjelf oförhappandes bekräfta sin uppgift om den hetsighet och retsamhet, som han fördömde hos sin natioh. Jag kom händelsevis att tala om isländska språket. Isländska språket! ropade han, så att ni i Amerika kallar det isländska, men ni skall weta, att det är norska. Det är samma språk, som talades af de norska vikingarne, som nedsatte sig på Island — det gamla norska urspråket, som fördes härifrån dit. Vi hafva skäl till denna benämning, svarade jag, då språket nu är till endast på Island och har under århundraden icke varit taladt i Norge; men vill ni vara god upplysa mig om, hvarföre I, som talen danska, kallen ert språk för norska? Vårt skrifspråk är visserligen danska, sade han, men vårt talspråk har en helt annan accent. Han tillade ej att denna olikhet är strängt bibehållen och äfven förstorad af norrmännen, som icke vilja blifva misstänkta att tala danska, under det att de lika nitiskt sätta sig emot svenskan. Ofta då jag af glömska kommit att kalla deras språk danskt, har jag hört en missnöjd anmärkning: vårt språk är icke danskt, utan norskt,, med samma lämplighet, som vi derhemma skulle säga: vi tala amerikanska, icke engelska. Jag hade den lyckan att träffa norske professorn i historien Munch hemma, ehuru han dagen efter skulle anträda sin resa till Italien. Han är en af de få ryktbara litteratörer landet eger. Komediförfattaren Holberg var född i Bergen, men han räknas vanligen till danska författare. Hvad de sköna konsterna beträffar, är Norge icke illa representeradt; dess målare Dahl, Gude och Tidemann hafva europeiskt rykte. Professor Munch är omkring 50 år och ett vackert exemplar af vikingastammen. Han talar engelska ledigt, och jag var ledsen, att min tid icke tillåtit mig, draga mera nytta af hans snillrika umgänge. I nordiska antiqvitetsmuseet, som är temligen litet, gjorde jag bekantskap med professor Keyser, författare till ett ganska intressant arbete ?Nordmaendens Gudelzere?, hvaraf en öfversättning af hr Barclay Penrock utkom för några år sedan i Newyork. Professor Munch skaffade mig tillträde till ?Storthinget? eller lagstiftande nationalförsamlingen, som då var tillsammans. Den stora universitetssalen, ett halfeirkelformigt rum, något Kkt senatens kammare : hos oss, har blifvit upplåtet för dessa sammankomster, intilldess en passande bygnad hinner uppföras. Församlingens utseende och beteende påminte starkt om vår lagstiftande församling. Medlemmarne voro enkla män med praktiskt utseende; valde ur) alla klasser och utan någon utmärkande klädedrägt. Ordföranden var en:-helt ung man med mustascher. Schweigaard, Norges förnämste jurist, hade ordet när vi trädde in. Salen är ganska dålig i akustiskt hänseende, och jag kunde icke förstå innehållet af hans tal, men var förvånad -öfver. hans: torra sätt. Den! norska konstitutionen: har varat 43 år och dess i många hänseenden frisinnade och rättsenliga principer hafva blifvit grundligt och på ett tillfredsställande sätt bepröfvade. Svenskarne och ett litet konservativt parti . Norge skälle gerna se storthingets makt litet förminskad (), men folket vet nu hvad det fått och är långt ifrån att vilja släppa från sig något deraf. I nästan hvar norsk Jlandtmans hus kan man få se konstitutionen med deras