Aftonbladet – 18 februari 1858, sida 3

FEL IOPCIAUCF IIlg forunderngt all Brelyc WalCWSKI skulle skrifvit denna depesch och att icke uågot svar olifvit aflåtet till honom. (Hör, hör!) Man tyckes allleles icke behöft vara tveksam om svaret. Jag hade irott, att ed hvar, som sätter värde på det britiska ramnets anseende och som har någon känsla för landets ära, skulle hafva svarat: Vi äro icke en ration, som beskyddar mördare; mord är upprörande ör alla våra Känslor; vi kunna ej tillräckligt förlöma det; visa oss de män, som predika mord, och vi skola utan en enda timmas dröjsmål anhängiggöra saken inför laglig domstol; vi skola.visa r, att detta lands lagar äro tillräckliga att bestraffa sådana brott; om I kunnen ådagalägga, att let finnes klubbar, der mord å någon utländsk suvevän öppet förkunnas, så skola likaledes dessa klubvar åtalas, och likasom Peltier blef dömd på den mvarande franske kejsarens farbroders tid, likaså kall hvarje känd konspiratör nu blifva dömd. (Braorop.). Sådant synes mig det tydliga språk vara, om borde begagnats. Min ädle vän, som står i spetsen för regeringen, yttrade till min stora förunIran, att den obefogade föreställningen gjort sig zällande på fasta landet, att England beskyddar mörlare och gynnar mord, samt att det är derföre som han inkommit med billen. Det förefaller mig vara den besynnerligaste slutledning man kan tänka sig. Skratt.) Huru mycket bättre hade det icke varit utt tillämpa den nu gällande lagen. (Hör, hör!) Rezeringen borde hafva frågat, hvilka de konspiratörer voro, som grefve Walewski åsyftade; och om, såsom sannolikt hade blifvit händelsen, inga personer funaes, som kunde öfverbevisas genom laga rättegång, då hade det varit i sin ordning att svara: Vi bestraffa sammansvärjningar, men de måste bevisas genom offentligen afhörda vittnens utsago, hvars bevisningskraft måste tagas i öfvervägande och framställas af sittande rätt, hvarefter slutligen en jury måste uttala sitt skyldig eller icke skyldig i enlighet med den förebragta bevisningen. (Bifallsrop.) Om detta svar hade blifvit gifvet, så tror jag, att man stält sig på fast mark; men nu deremot, hurudan är väl ställningen nu? Det är en ställning för framtiden, hvilken, jag bekänner det, ingifver mig stor oro (Bifallsrop.) Ni föreslår väl ej att man skall efterkomma franska regeringens önskan, hvilken tyvärr kan inses af de militärkårers hotelser, hvilkas adresser så taktlöst blifvit införda i Monitören. Men ni säger, att ni vill förändra er lag och sålunda afgifva en förklaring om sympati med franska regeringen. Låtom oss taga följderna i betraktande. Om ni hade försökt att förändra lagen rörande främlingar, eller gifva den nuvarande regeringen makt att på en utländsk ministers begäran bortvisa flyktingar, så skulle ni hafva uppväckt det engelska folkets vrede, och ni skulle icke fått er bill att gå igenom. Om ni tvärtom vägrat och sagt, att edra lagar voro tillfyllestgörande i sitt nuvarande skick, så hade ni utan tvifvel gjort om intet franska regeringens önskningar, men ni hade handlat i enlighet med lord Hawkesburys förklaring och Englands gamla plägseder. Nu deremot synes er bill vara — jag ber om ursäkt att jag begagnar detta uttryck — ett utomordentligt skickligt och utomordentligt slugt konstgrepp, som är hvarken Englands folk eller franske kejsaren till någon nytta. Men låtom oss nu se till, hvilka följderna skola blifva. Ni skall icke, såsom jag tror och sökt bevisa, finna förhållandet mycket förändradt efter antagandet af denna bill, som stadgar svårare bestraffning än för närvarande för konspiratörer (Hör, hör!) Om det finnes fanatiske män, som nu hopspinna mordkomplotter, så skola de fortsätta dermed i hemlighet Iika mycket som förr; de skola ej afskräckas genom de tomma skrämskotten i denna lag. Hvad ilir då händelsen? Franska regeringen torde komma att säga: Vi tvifla ej på engelska regeringens uppriktighet; vi betvifla ej hennes önskan att handla lojalt (Skratt) i detta ämne; men hon har bedragit sig i sin förväntan; denna mördarkula, som skulle rensas, finnes qvar i sitt gamla skick (Hör, hör!); samma konspirationer fortfara; ni, som samtyckt till ändamålet, måste äfven samtycka till medlen (Bifallsrop.) Edra medel hafva befuunits alldeles otillräckliga; ni måste sjelf inse, att ändamålet icke är vunnet; ni måste se er om efter andra medel. Hvilka skulle dessa andra medel kunna vara? De kunde endast vara sådana medel, som våldförde samma heliga asylrätt, som regeringen säger sig vilja bibehålla (Bifallsrop.) Utan tvifvel önskar hon bibehålla den; landet skulle ej samtycka att förändra lagarne härom; men man skulle ju på detta sätt gifva franska regeringen större anledning till klagomål, än hon nu har. Hon skulle säga: Vi hafva blifvit svikna; den bill, som ni föregaf skola tillfredsställa oss, var ett fullkomligt narrverk; vi ha icke större säkerhet, än vi hade förut, och vi påyrka nu någon förändring, som kan befinnas tillräcklig för ändamålet,. Jag tror, att det vore klokt att aflägsna den dag, då ett sådant tal kunde hållas till oss. (Hör, hör!) Säkerligen vore det bättre att med ens säga: Det är icke någon lätt sak att förändra misdemeanour, (brott belagda med lägsta straffgraden) till felony (brott i andra straffgraden) — ett lindrigare straff till ett svårare; vi måste säga er hela sanningen, denna fristad, som ni kallar en mördarkula, måste förblifva helig. (Bifall.) Vi ämna ej förindra våra lagar, men om något fall påpekas, i hvilket dessa lagar blifvit våldförda, skola vi göra såsom vi gjort under de sista 50 åren; vi skola handla i enlighet med den praxis, som varit följd i England sålänge som engelska folket varit en nation; vi skola lemna främlingar tillträde till vårt område, men vi skola se till, att ingen förnärmelse mot någon främmande stats öfverhufvud skall ske, utan att blifva åtalad inför våra domstolar., (Hör!) På detta sätt hade er ställning blifvit stark. Ministerens ställning nu är icke stark, jag säger det med ledsnad. (Bifall och skratt.) Jag menar. naturligtvis dess ställning i afseende på slutkonst och i förhållande till Frankrike, hvars anspråk snarare blifvit kringgångna in tillfredsstälda. (Hör, hör!) Ej heller anser jag henne vara stark i afseende på det engelska folket, hvars rättmätiga förhoppningars öde torde vara att blifva svikna. Om parlamentet skulle antaga billen och sedermera klagomål framstäldes från franska reseringens sida, så kunde engelska folket med skäl säga: Franska regeringen framstälde en begäran hos er; ni sade oss, att ni tillfredsstält hennes fordran; ni sade oss, att genom en lagförändring, hvilken ni sjelf föreslog, alla de vänskapliga förbindelserna skulle förblifva orubbade; och likväl hafva vinu samna klagomål igen och ännu större farhågor, än som örut funnos, för upphörandet af det förtroende, som franska sändebudet med rätta förklarar vara len säkraste grundvalen för fred och vänskap melan två oberoende länder (Hör!) Men äfven för ;ngelska parlamentet återstår ännu en bana att beräda. Det står detta hus fritt och öppet — ehuru ag medgifver, att det är en bana. som icke saknar ina svårigheter, men det är dock en bana, som unlerhuset bör beträda, för att reda sig ur alla dessa ryderier — att stå fast vid Englands gällande lasar, att förklara, att vi afsky det nyligen i Frank: ike föröfvade brottet, samt att vi, långt ifrån att ympatisera med, äro uppbragte mot mördarne; men tt vi dock icke af vänskap för franske kejsaren. äro ,enägne hvarken att frångå asylrätten eller att för-ÅS indra Englands urgamla och stadfiästade lagar. (Hör!) Jag tror, att franska regeringen skulle: som sig bör rärdera öppenheten, uppriktigheten och, så till säsandes, vänskapligheten i denna förklaring. Vikunle då bespara oss dessa retsamma diskussioner, och i skulle betaga franska regeringen allt hopp att senom hotelser i franska officiella tidningar kunna örmå engelska parlamentet att vika ur sin rätta tällning. (Hör, hör!) Lord Palmerston hade under loppet af diskussionen ört argumenter, dem han knappast väntat sig från let hållet. Så hade lordens ädle vän, hvilken han ltid förestält sig vara en lagförbättrare, sagt oss, utt vi borde hålla oss vid landets gamla lag o. s. V