Aftonbladet – 18 februari 1858, sida 1

Kan tro det! sade fångvaktaren leende Så heter det alltid. Och jag har goda vänner, som snart skulle kunna hjelpa mig härifrån, om jag endäs kunde få ett bref till dem. Jag förmodar at det ej är förbjudet att skrifva? Icke, om mr Credge ger sitt tillstånd. Och hvem är mr Öredge? Guvernören. Vore det icke möjligt att skrifva utar hans tillåtelse? frågade Amen. Nej. Ej en gång emot betalning ? frågade fången inställsamt. å Hvad tjenar det till att talå om betalning ? sade fångvaktaren. Ni kan väl icke tro ati en förnuftig man skulle riskera sin plats för ett löfte af er? Fångarne hafva ej penningar. Polisen visiterar dem alltför noga dertill, innan de hitföras. Men om vi skulle förmoda att de icke fått reda på allt? sade Amen. I det fallet skulle det bero på huru stor summan vore,, svarade mannen. Tio pund. Är det ert allvar ? Fullkomligt, Och till ytterligare bevis visade han banknoten. Öfverenskommelsen blef snart träffad. Fångvaktaren förband sig såväl att förse honom med skrifmåterialier, som att sjelf bära brefvet på posten. Fången fordrade emellertid ännu en sak, nemligen att brefvet skulle Tekommenderas; ingenting mindre än ett qvitto af postkontoret kunde öfvertyga honom att det blifyit riktigt afsändt. Äfven detta beviljades, och Amen sammansatte följande försigtiga skrifvelse till mr Hastings: Högtärade sir! Ni har utan tvifvel väntat att redan före denna tid få underrättelse, att det uppdrag ni anförtrott mig blifvit ordentligt utfördt; detta skulle också varit fallet, om icke ett ovälltadt missöde hade händt mig. Jag har på det mest orättvisa sätt blifvit änklägad och fängslad för stöld, ett brott som