Aftonbladet – 17 februari 1858, sida 3

ur, för att kunna fullsändigt och tillräckligt snabbt fattas, det vill säga, locka till läsning och vara fullt njutbar. Härtill kommer den vundna formen med sina oafbrutet återkomnande åttaradiga verser, hvilkas framställvingsform torde trötta läsare, som sedan länge blifvit vana att med nyhetsbegärets glupskaet sluka den ena romanen efter den andra. itan sinne för formens konst. Men om också dessa dikters läsare ej. blifva så talrika, som de många författares, hvilka hafva vida nindre läsvärda alster att erbjuda, så bör dock pj hr Strandberg ångra sin möda, i företaget ut försvenska ett diktverk, som står så högt bland den moderna poesiens yppersta alster, och han bör känna sig belönad af berömmelsen att ega rätt mången läsare, som förstår att uppskatta och högt värdera hans förtjenst. Hr Strandberg har genom åtskilliga förut utgifna Byronska dikter ådagalagt sin skicklighet att öfversätta Byron, hvartill erfordras ett beslägtadt poetiskt skaplynne. Något i lenna öfversättningsväg har väl äfven förutfunnits, men icke så lyckligt utfördt. Från begynnelsen skulle man: hafva förestält sig, att försöket att med trohet och ledighet öfversätta Byron svårligen kunde rätt väl lyckas andra, än tyskarne, som äro från längre tid tillbaka ojemförligt mest öfvade i öfversättningsväg, zsenom sina skolastiska och oförtrutna öfningar i att till modersmålet öfverflytta den klassiska. poesien. Men denna föreställning har nu bevisat sig icke vara grundad. Byrons Don Juan isynnerhet är en underTbar dikt. Värma och köld, allvar och ironi, ömhet och bitterhet omvexla med en godtycklighet, som är naturlig för en i grunden så lyrisk stämning som denne skalds, som var så lidelsefull och som så vildt omtumlät iverldshvimlet, och denna omkastning, dessa häftiga öfvergångar verka en ständig skiftning i diktionen. En öfversättare måste, för att iakttaga sådant, ständigt vara på sin vakt och ega det skarpaste och finaste omdöme. Att öfversätta Don Juan på svenska, och att öfversätta den väl, det skulle vi på förhand hafva ansett för ett lika svårt företag som att med Byron täflande deltaga i den äfventyrliga simningen öfver Hellesponten. Men herr Strandberg synes oss mycket lyckligt hafva kommit i land med sin föresats. Om man af nyfikenhet på ett och annat ställe jemför öfversättningen med originalet, så tycker man sig märka en ovanlig talang hos öfversättaren. Fri förekommer öfversättningen mången gång, men icke desto mindre god, ty trogen är den öfverallt deri, att tankens och uttryckets färg är återgifven. Språket eger både renhet och ledighet. Endast några få friheter förekomma oss nog stora, när här och der ett djerfvare lån ur talspråket visar sig. I förbigående må anmärkas en och annan sådan vers som dessa: Ty det höll på ta lifvet af Don Juan., Samt: — blodet var i svallning Och alls ej villigt tappas på befallning. Svårligen kan partikeln att här undvaras. Denna utelemning kan endast tillåtas i detl: aftärsmessiga hvardagsspråket, som tillåter sig hvad som helst af brådska, Men utelemnandet af nämde partikel är af annan beskaffenhet och fullkomligt . tillåten i ett sådant talesätt, som följande: Och det är skönt se barn kring modrens kjol. Äfven i andra afseenden har hr Strandberg någon gång tillåtit sig utvägar, som förefalla nog fria, såsom: Så många de när skeppet sjönk fått rätt in, hvilket uttryckssätt derjemte måttet vara en provincialism, ty gemenligen heter det väl få rätt på någon. Vi veta ej att föreslå någon rättelse, men den utmärkt fyndige öfversättaren skulle lätteligen finna sättet att undvika dessa och dylika små fel. Understundom har också, såsom vi tyckt, helt säkert af svårigheten att öfverallt åstadkomma en fullkomligt noggran öfversättning, någonting till öfverlopps i texten influtit, en tanke, en bild, en:turnyr. utöfver hvad originalet innehåller. Vi känna rätt väl, att en öfversättnings högsta förtjenst består i den simpla och omedelbara troheten, men om ett fel i öfversättningen är oundvikligt, så synes oss det nämda felet, som icke kommer af brist, utan af tillgångar, vara af alla öfversättningsfel det förlåtligaste. Vi hafva således på det hela icke haft annat än godt att säga om hr Strandbergs öfversättning, och någonting särdeles godt tillika, men det bästa synes oss vara, att den har tycke och smak af ett original, hvilket med öfyversättningar, så omsorgsfullt de än må vara utarbetade, icke ofta är händelsen. Snillet reflekteras icke af hvarje spegel. Denna öfversättning passar visserligen ej rätt väl i händerna på unga fruntimmer, at skäl som är uppenbart för en hvar, hvilket just utgör en af våra anledningar att befara, att afsättningen af detta högst värderika arbete kan komma att stanna långt nedanom den, hvaraf vida underhaltigare vitterhetsskrifter kunna fägna sig, men om den också icke blir en passande lektyr för det: uppväxande täcka könet, så borde den i alla fall kunna påräkna en publik. I våra dagar, då så mycket fromleri bedrifves med både författarskap och kritik, så att det tydligen Visar sig, att man icke har skilnaden mellan dygd och last rätt klart fattad, skadar det icke, att den bildade allmänheten får göra bekantskap med en litteratur, som visserligen är långt ifrån att ega en positif moralisk karakter, men som medelbarligen förmår utöfva just en moralisk verkan, derigenom att den frigör tankens vingar till flygt inom vetandets och erfarenhetens rymder, inom hvilka :den likväl säkert ej — tvärtemot hvad det. bornerade Tr eller bigotta fromleriet befarar — tager en högre eller vidsträcktare flygt, än som utmätt är af den eviga visheten, UTRIKES, n Södra snällposten medförde tidningar från In: London af den 11, Paris, Brässel och Ber-p Ian OP LÖ RR NR UNG TR