Aftonbladet – 17 februari 1858, sida 2

dena, komma til ett riktigt resultat, och man derföre icke heller ordrar, att hr Willerding skulle förstått denna del af-affären bättre än en så utmärkt och i finanserna invigd person som JA. G.y utan väl bordt kunna förlita sig på sin medfullmäktig, som var räkneoch penningekarl ex professo. Den möjligheten, att öåda ombuden icke sett sig bättre för eller icke förstått sin sak bättre än att de, i afseende på siffrorna, skulle kunna ha kommit till samma resultat som den författare, hvars anmärkningar vi bemöta, vilja vi tillsvidare antaga såsom en omöjlighet; men vore sådant möjligt, då, vi medgifva det, vore mycket i afseende å ifrågavarande låneaffär förklaradt, om också just icke rättfärdigadt. Erinrande i föregående, att det redan i den kungliga skrifvelsen till bankofullmäktige, efter hvad det tycktes såsom svar på redan: då gjorda anmärkningar, inflikade påståendet, att samtidigt underhållna förbindelser med flera af de förnämsta penningemarknaderna gifvit vid handen, att icke någon sannolikhet förefunnits, att ett så beskaffadt lån, som det ifrågavarande, kunnat på något annat ställe erhållas under förmånligare vilkor,, — erinrande, säga vi, att detta påstående icke erhåller större tillförlighet derföre att det finnes upprepadt uti ifrågavarande, i flera fall så utmärkta artikel, utan fortfarande utgör just det, som enligt den allmänna meningen tarfvar något slags bevis eller stöd, öfvergå vi nu till några korta anmärkningar vid J. A. G:s kalkyler. Hr J. A. G. påstår, att kostnaden för lånet inalles utgör något öfver sju procent, medar alla andra likväl kommit till det resultat, att lånet står svenska staten till omkring åttc procent. Skiljaktigheten härrörer från olikheten i åtskilliga af de faktorer, som ingått i beräkningen. Sålunda finner man till sin förvåning, att J. A. G., beräknar lånets medeltid till 21, år. För att visa det uppenbara misstag författaren härvid begår, behötver man icke ens tvista med honom om tolkningen af kontraktets 11 S, angående. de 14 dagar. före förfalloterminerna, som : silfveroch vexelremisser skola inträffa hos långifvarne; ty det är klart, att äfven om författaren hade rätt i sin åsigt om den saken, kunde medeltiden för lånet likväl på intet sät: blifva 2, år, då endast en obetydlig del a! lånet innehafves något längre än 2, år, mer deremot största delen blott obetydligt öfver 2 år och en del till och med föga mer än 1, år. Också hafva, efter hvad vi.tro oss med tillförlitlighet veta, bankofullmäktige i likhet med oss kommit till det resultat, att medeltiden för lånet icke är mer än 23 månader, således ända till 4 månader mindre än J. A. G. beräknar. Med en på sådant sätt oriktig utgångspunkt i detta hänseende förundrar det oss icke att J. A. G. också kommer till ett, så vidt vi kunna döma. mindre riktigt slutresultat. Bankofullmäktige lära också ha kommit till ett helt annat resultat i afseende på lånekostnaden än författaren. De ha nemligen funnit densamma utgöra vid pass 73, procent (ermligen Tat2), och på grund af denna beräkning lära de iäfven, faststält sina lånevilkor. Äfven ha vi hört sägas, att fullmäktige i banken förstått kontraktets 11 S på samma sätt som vi tolkat densamma, enligt hvad för öfrigt här nedan närmare utvecklas i sammanhang med en kalkyl öfver lånekostnaden, hvilken visar, att. noga räknadt, denna kostnad stiger till och med något öfver 8 procent. Men då hr J. A. G:s siftror sålunda befinnas vara oriktiga, förfalla också de slutsatser han af dem velat draga, och vi skulle derföre nu kunna sluta vår granskning af de gjorda anmärkningarne. Men författaren uttrycker likväl ännu några andra märkliga åsigter, till hvilka, äfvensom till ex blick på åtskilliga detaljomständigheter uti lånekontraktet, som ge ett ganska karakteristiskt uttryck åt hela transaktionen, vi en annan gång skola återkomma.