Aftonbladet – 17 februari 1858, sida 1

i rätta stunden gripit honom, brottades med honom. Låt mig gå, mumlade han. Ni skal å gå —i fängelse, svarade Sam. Jag mördar er. Jag tviflar ej att ni skulle vilja det, om ni bara kunde, men jag låter ej så lätt mörda mig. Det är icke värdt att ni sprattlar så der, Amen Corner, tillade han, jag känner er nog. Då klockaren hörde sig nämnas vid namn, fördubblade han sina bemödanden, och:som han var ganska stark, skulle han otvifvelaktigt hafva lyckats, om icke hjelp kommit genom taffeltäckaren, kusken och två pigor hvilka skyndade till stället; En af de senare hade i förskräckelsen tillgripit en sängvärmare, med hvilken hon tilldelade fången ett så kraftigt slag, då han skulle stiga upp, att han för några minuter döfvades deraf; hvarpå bon utbröt i ett hysteriskt skratt och började ropa mördare, tjufvar!: , Vid detta oväsen kunde franska klassen, bestående förnämligast af de äldre gossarne, icke längre hållas tillbaka. Med Mark Raymond i spetsen rusade de ut från läsrummet och snart var en tillräcklig styrka samlad på olatsen att göra allt vidare motstånd Omöj;t, om också brottslingen varit i stånd derill. För honom till rektorn, skreko gossarne, förtjusta åt sitt äfventyr. Nej, nejl ropade den unga amasonen. För all del. häng honom straxt. Vi blifva nördade allesammans om han konimer in i wuset. Det är öfverflödigt nämna, att den förra neningen blef den rådande, och förbrytaren ördes således i godordning. och omgifven f sina besegrare till doktorns studerrum. (Forts.)