RKONNUG JSHIY Br IMCHAN UC VCVIlJaue RK — dte och en nu omöjlig inkomstbudget, kunna begifva sig till lägrets kostsamma ståt, för hvilken en del andra armåns nödvändiga öfningar komma att inställas. — Riksgäldskontoret har de senare poståagarne börjat aflåta vexlar på det s. k. jernvägslånet och derigenom till en början åstadkommit det för landet i allmänhet, men för alla svenska i utlandet skuldsatta affärsmän isynnerhet särdeles fördelaktiga förhållande, att kursen blifvit nedsatt med 6 å 7 rdr riksmynt för hvarje 100 rdr Hamburger bko, hvilket naturligtvis gör en högst betydlig lättnad vid liqviden af alla returnerade vexlar, hvilka enligt vexellagen skola liqvideras efter å vista kurs. Riksgäldskontoret har vidare genom dessa indragningar sökt bereda någon lindring i penningeställningen inom landet, ithy att kontoret omedelbart utsläppt en del af de för vexlarne influtna bankosedlarne såsom försträckningar till hypoteksföreningarne. På detta sätt lärer nyligen Wermlands hypoteksförening bifvit hulpen med 400,000 rdr rmt, Mälareprovinsernas med 200,000, Öre-I bro med 200,000 samt Skånska hypoteksföreningen med 200,000 rdr, allt mot en ränta af fem procent, hvilket är den högsta riksgäldskontoret enligt sitt reglemente har rätt att taga. Man kan likväl med anledning häraf icke undgå att anmärka det orimliga deri, att ehuru fonden för utlåningen från riksgäldskontoret utgöres, liksom fonden för utlåningen från riksbanken, af ett utländskt statslån; upp-1. taget samtidigt med lånet för bankens räkning, riksgäldskontoret meddelar sina försträckningar mot fem procent, medan banken å sin sida fordrar nio procents förskottsvis afdragen ränta, hvilket i sjelfva verket betungar låntagaren med nära tio (rätteligen 9,s90) procents ränta om lånet upptages på ett år, men med nära elfva procent (rätteligen 10,9 75) om lånet tages på två år. Vi lemna derhän huruvida det kan anses enligt med en förnuftig finansförvaltning, att tvenne statens kassor samtidigt erbjuda penningeförsträckningar till inom riket befintliga penningeförvaltande verk och inrättningar, men den ena kassan dervid betingar sig endast fem procents ränta, den andra tio å elfva procent. Visst är emellertid, att det för den utanför den officiella finansvishetens helgedomar i banken och riksgäldskontoret stående betraktaren ter sig icke blott orimligt, utan hardt nära löjligt, att dessa tvenne kassor, liksom hade de icke den ringaste aning derom att de båda tillhöra en gemensam principal, svenska staten, på detta sätt konkurrera med hvarandra. Eller kan det för fullmäktige i riksgäldskontoret vara alldeles obekant, att banken har närmare tolf millioner rdr, som den vill utlåna och som den måste utlåna, om ej statsverket skall göra ef betydlig förlust, men att dessa pengar stå banken sjelf till omkring åtta procent och således väl ej kunna utlånas till alltför låg ränta? Eller, om riksgäldsfullmäktige veta detta, inse de icke, att om de ur sin kassa tillhandahålla penningar för fem procent, så lägga de derigenom ett väsentligt hinder i vägen för bankens utlåningsoperationer, d. v. s. åsamka staten förluster derigenom att dyrt upplånta penningar få ligga oplacerade ? Å andra sidan lärer det väl icke för bankofuilmäktige vara alldeles obekant, huru riksgäldskontoret opererar och till hvilken räntefot lån der meddelas. Och huru kunna bankofullmäktige väl hoppas få 10 å 11 procent för sina penningar, då sådana på andra håll erbjudas till fem? Det vore väl icke alldeles ur vägen att de respektive verkens styrelser fästade något litet afseende på hvarandras görande och låtande och sökte tillvägabringa åtminstone någorlunda likhet emelfan de lånevilkor, som hos hvardera uppställas, och att för detta ändamål den ena nåot ökade sina under nuvarande förhållanden alltför billiga vilkor, och den andra något jemkade sina alltför öfverdrifna fordringar. Gjordes derigenom någon liten förlust på det ena hållet, ersattes densamma genom en större vinst på det andra, och resultatet blefve alltså för de båda verkens hufvudman, staten, vida fördelaktigare än om den ene af dess agenter, riksgäldskontoret, kastar ut de penningar, öfver hvilka han disponerar, till underpris, medan den andre, riksbanken, betingar så hårda vilkor, att de medel han har att aflåta. och hvilka stå hufvudmannen, staten, sjelt till så orimligt högt pris, möjligen få ligga ofruktbara. Och liksom ett förfarande, sådant vi antydt böra-ega rum, säkerligen skulle wara mest förnuftsenligt och med statens för-: del bäst öfverensstämmaände, skulle det äfven för allmänna rörelsen, hvars understödjande man ju afser, vara det bästa och nyttigaste. Ty det är klart, att rörelsen bättre och kraftigare understöddes om både bankens och riksgäldskonterets disponibla medel kunde få mot en skälig ränta begagnas, än om endast riksgäldskontorets penningar kunna användas. Vi ha hittills utgått från det antagandet. att de lånevilkor bankofullmäktige faststäl! äro så betungande, att statslånefondens mede! skola blifva blott föga efterfrågade. Men antagom motsatsen, eller att penningenöder verkligen vore så stor, att åtminstone der första del af statslånefonden, som fill en början blir tillgänglig, kunde placeras, trots dc ruinerande vilkoren. Hvad blefve då följder af de båda penningeverkens operationer? Jo. genom den höga ränta banken fordrade oc! toge skulle den inom landet gängse räntefoten hålla sig uppe vid samma höjd som bankoräntan; ty det är icke värdt att göra si okunnig om det af hvar man kända faktum att de, som hafva penningar att aflåta, först: ganska väl att, trots den lagbundna räntan. genom betingande af provisioner, gratifikationer 0. 8. Vtaga huru hög ränta som helst Följden åter af denna räntans stegring blefvc dels och förnämligast den, att alla näringar och all rörelse fortfore att förtvina till följ I MA Ae on BiA pärt na glntrn b Gd SE ör 35 na br bn AP öl nn HN a An jet Ro JT ff Är VIL on Fe jr