Aftonbladet – 13 februari 1858, sida 1

Re — ve Nej, intet pjoller nu, Jane, afbröt den förra; jag är ej rädd att höra sanningen. Jag har aldrig fruktat den och skall ej heller göra det nu. Ger han något hopp ? Intet, svarade brorsdottren med en: slags hysterisk hickning; som säkerligen var ämnad att uttrycka sorg, i det hon tillikazgjorde ett fruktlöst bemödande att: frampressa en tår; inom få timmar skall ni vara i himmelen, min dyra tant. Mrs Bunce tycktes blifva ingenting, mindre än förtjust öfver denna nyhet, och fill trots för hennes skryt att hon aldrig fruktade att höra sanningen, blef. hennes affallna ansigte, med undantag af näsan som i det längsta höll färgen, dödligt blekt. Jane fann henne synbarligen ega mindre själsstyrka än hon beräknat. Skall jag dö? klagade hon, och det före Buncen, tillade hon med häftighet. Jag har skickat efter mr Ellsgood, söta tanty, hviskade Jane. Du har fasligt brådtom), svarade fastern med :skarp röst. Jag trodde ni önskade det. Ja, jag önskar det suckade den döende qvinnan, ty hur skulle jag kunna dö Jugnt, om jag visste att Michael skulle bli herre här i huset och styra och ställa efter eget behag, då jag är borta. Men jag skall göra min pligt emot honomy . Mrs Bunces föreställningar om sina pligter mot sin man kan läsaren lätt dömma till af den jernspira .hon under alla dessa år svängt öfver hans hufvud. För att icke uttömma sina krafter. genom vidare samtal, slöt hon sina ögon och lutade sig tillbaka mot kuddarne , samt tycktes försjunka i djupa tankar, hvarur hon först väcktes genom juristens ankomst, som med sitt