Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 2

Nan, som några äfven kalla mig, men för dig, Roderick, har jag ett annat namn, tillade hon med ömhet, det heliga: nammet: moder. Bah! mumlade bofven otåligt; var det för. att säga mig detta du skickade efter mig? Ja, för att vädja till ditt. kalla, stenhårda hjerta, för att påminna dig allt hvad jag fått tåla och lida — alla de långa, dystra åren af vakor och brott, som jag uthärdat för din skull — och för att fordra belöningen derför. Vi skola icke tvista häromp, svarade Roderick vårdslöst, Nämn den summa du fordrar; det är ej mer än rätt att :du fordrar lönen för dina tjenster. Lönen! skrek qvinnan och språng upp. Lönen! Den lön hvarför jag syndat var min sons kärlek, och att se honom på hans faders plats, rik och mäktig. Nå väl, afbröt sonen, jag är rik och mäktig. Och den kärlek; hvarefter mitt hjerta i många år har törstat, fortfor modren, djupt rörd, Kärlek? afbröt Roderick hånande, om du verkligen invaggat dig i sådana drömmar, skulle du uppfostrat mig annorlunda. Nan sjönk tillbaka på kistan, som om hon fått ett häftigt slag, och tryckte sin vissnade hand mot hjertat. Men jag kom icke hit, hvarken för att tvista med dig, eller göra dig förebråelser, fortfor sonen. Du säger att du arbetat endast för min lycka bevisa det; lemna detta ställe, der din närvaro är ett ständigt ämne till oro för mig. I ett annat land vill jag förse dig med tillräckliga medel att tillbringa dina dagar i välstånd. Här vågar jag det ej, ty jag kan ej lita på dig. Hvad skulle de väl tänkap, tillade ban, som sågo den galna