Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 1

— EE först föreslog honom stölden. och sade namnet, som: var -graveradt på locket, såg han förvirrad ut. Jag var en narr, som litade på honom. Så länge jag var ensam om mina hemligheter, var jag ock herre öfver dem;-sedan jag meddelat dem åt andra, har jag blifvit deras slaf.n Med denna reflexion, hvilken, såsom vanligen är händelsen, kom något för sent, stoppade han det ofvannämda instrumentet i fickan och lemnade rummet. TJUGOANDRA KAPITLET. En lång stund hade förflutit sedan Amen Corner lemnade gården, och ännu fortfor han att gå af och an i allen vid inkörsporten till parken. Det var der han bevittnat mötet mellan Roderick Hastings och Nan Willis, och der ansåg han det således vara troligt att de åter skulle träftas. Det var något mer än en obestämd nyfikenhet som ledde Amens beslut; det varen önskan att få ett ännu säkrare band på den djerfve och samvetslöse man han både tjenade och fruktade. Han visste att här var en hemlighet på färde, och denna hemlighet beslöt han taga reda på. Trött af att gå upp och ned stannade han vid stättan, som förenade parken och kyrkogården, och betraktade för en stund den tafla han hade för sina ögon. Månen sken klart och skuggan af det normandiska tornet med sina hvalfbågar föll i en bred massa öfver begrafningsplatsen och frambragte vexlande dager och mörker — det liknade ex jättestor slöja af silfverskir. Amen kom att tänka på sin barndom, på sina ningdomsbekanta, af hvilka många nu hvilade i de trånga kamrarne under den grönskande; torfvan; sedan föll minnet-på hans maka och