prosten Bring, med hvilken domprosten Björling instämt. TE — I går afton diskuterade borgareståndet det väckta förslaget om inbjudning till adeln och presteståndet att förena sig i borgareoch bondeståndens beslut i religionsfrågan. af oss yttrade farhåga, att borgareståndets talman skulle vägra proposition på detta förslag, var icke grundad. Hr talmannen framstälde utan någon invändning en sådan proposition, men den blef förkastad med 18 röster mot 17, och all fråga om förändring i den nuvavarande religionslagstiftningen om affall från statskyrkan har således vid denna riksdag förfallit. Rikets ständer hafva lagt i dagen sin vanmakt ätt, oaktadt nästan alla talare, som yttrat sig, såväl vid de gemensamma som ståndens enskilta öfverläggningar, yrkat landsförvisningsstraffets upphäfvande och erkännande af toleransens grundsats, göra någon förändring i den närvarande lagstiftningen. Religionsförtryckets anhängare kunna nu fägna sig åt den seger de vunnit och i mjugg le åt de religionsfrihetsvänner, som dervid hjelpsamt räckt dem handen. Utan en sådan hjelp hade den ifrågasatta inbjudningen blifvit af borgareståndet bifallen. Det är icke så lätt att säga hvad följden deraf kunde blifvit. Man anser sig veta, att landtmarskalken och erkebiskopen bade kommit att inom sina stånd vägra proposition, men det är icke så gifvet att denna propositionsvägran blifvit gilllad af adeln. I allt fall hade det icke skadat om man inom dessa stånd sett sig nödsakad att taga sin tillflykt till en sådan åtgärd för att hindra all lösning af frågan. Det hade i vår tanke varit bättre att sätta de två första stånden på detta prof, än att borgareståndet skulle afslå en inbjudning, som hade mera skäl för sig än de flesta, som vid denna riksdag egt rum. Vi äro icke de, som miströsta vid cn utgång frågan nu fått. Vi veta väl att ingenting kan hindra den lösning hon går till mötes. En annan gång skola religionsfrihetens vänner, och deras antal växer med hvarje dag, visst icke nöja sig med hvad de nu voro benägna att antaga. — Af vår redogörelse för riksdagsförhands lingarne sistlidne gårdag inhemtar läsaren, att vid föredragningen af statsutskottets betänkande, som tillstyrker hr Björks motion om bränvinsbränningsbevillningens inleverering till riksgäldskontoret i stället för till statskontoret, presteståndets ordförande hr erkebiskopen på förhand förklarat, att, om någon yrkade bifall till samma betänkande, hans högvördighet ämnade derå vägra proposition. Detta är en alldeles ny metod, som icke bör lemnas utan anmärkning. Det må vara talmans rättighet att, derest han finner en väckt fråga strida mot grundlagens lydelse, derå vägra proposition, hvaremot det synes alltför olämpligt att innan en sådan fråga väckes (i förevarande fall den om bifall till statsutskottets ofvannämda betänkande) likasom afskräcka ståndet från den dristigheten att begära en dylik proposition och åtnöja sig med att följa talmannens vink, och således icke blöttställa honom för olagligheten att vägra proposition. Det skall bli rätt intressant att förnimma, huruvida det kommer att så tillgå äfven inom de tre öfriga stånden, der det ifrågavarande betänkandet ännu icke förevarit. Högst eget synes det också vara, att, om den af hr Björck väckta fråga angåeride bränvinsbränningsmedlensinleverering till riksgäldskontoret verkligen befunnits bokstafligen stridande mot grundlagen, borgareståndets talman kunnat meddela proposition på remiss till utskott af en sådan fråga. Denne talman synes åtminstone icke, utan att begå den mest påfallande inkonseqvens, numera kunna vägra proposition till beslut öfver frågan på det sätt ståndet finner lämpligast. Besynnerligt nog har ej heller någon af de 17 adliga och presterliga reservanterna emot utskottets förslag grundat sin reservation på den formella omständighe