Aftonbladet – 10 februari 1858, sida 1

De båda gossarne betraktade hvarandra ett ögonblick, liksom de sökt läsa hvarandras tankar, och blickar af hot och trots vexlades mellan dem. Vi få se, tänkte Mark. Jag bryr mig inte om hans vänskap, var Dicks slutsats. Detta lilla uppträde passerade så hastigt, att det undföll mr Barnards uppmärksamhet, som naturligtvis trodde att gossarne snart skulle blifva bekanta och lemnade dem åt hvarandra, megan han återvände till biblioteket för att afsluta sina öfverenskommelser med doktor Malling. Han hade ej förr lemnat dem än den nykomne, för att visaden fullkomliga obehöfligheten af Marks beskydd, gick till en annan del af planen och snart var omgifven af en skara pojkar, hvaraf mången ej äldre än han sjelf. Nu blef han öfverhopad af en mängd frågor -— hvad--han hette, huru gammal han var; hans familj; hvilken skola han besökt, huru mycket handpenningar han-brukade få, och: hvilken klass han skulle komma uti. På detta förhör svårade vår hjelte med sin vanliga uppriktighet; sitt namn kunde han säga dem, men om sin familj visste han ingenting, i någon sköla hade hån aldrig varit, och hvad handpenningar beträffade, väntade han högst litet sådana. Eir sådan morsgrist hviskade en. Så okunnig! tillade en annan. Att aldrig hafva varit i skola utropade en: tredje. Mark höll sig undan; hans högmod var såradt; ban hade fattat en häftig ovilja emot denne gosse, som så likgiltigt förkasfat hans beskydd, och ban beslöt att låta honom få lida för: den därskap han begått: Har du några bröder? frågade en yng