Aftonbladet – 9 februari 1858, sida 2

Detta var under hans långa bana af låghet och brott ej den enda beräkning som skulle misslyckas. Vid ransakningen med -ficktjufven Bill Spuggins och de båda karlarne, anklagade för vår hjeltes våldsamma bortröfvande, oro mr Barnard och hans skyddling närvarande, såväl som Gog och Sam. Tingssalen i Lancaster, der ransakningen hölls, var öfverfull af åhörare, och då vittnesmålen afgåfvos, yttrade sig det lifligaste deltagande. Det ovanliga i saken, de båda gossarnes starka tillgifvenhet för hvarann, den sinnesnärvaro de visat — allt väckte ett sorl af bifall hos de närvarande. Sedan juryn förklarat sitt skyldig emot fångarne, förkunnade dem den lärde domaren deras öde, fjorton års. deportation hvardera. I stället att se på domaren, medan domen upplästes, höll Bill Spuggins sina ögon ihärdigt fästade på Dick, liksom han önskat att noga inprägla hvarje gossens drag i sitt minne. Det låg ett onaturligt lugn i den blick af koncentreradt hat, hvarmed han betraktade honom. Bill var en filosof i sin väg. -Han hade intet ondt i sinnet emot bankiren; denne hade blifvit bestulen, och det syntes alltså i sin ordning att han skulle förfölja honom; men att Dick — en pojke af hans egen klass, som han ansåg det, skulle varit orsaken till hans upptäckande och befordrande till straff, det väckte hans dödliga harm och bitterhet. Jag kommer väl tillbakan, sade han och hotade Dick med fingret; fjorton år äro ej ett helt lif; se till då hur det går! De flesta ansågo detta för en tom hotelse, utbrott af ett vanmäktigt raseri; andra ansågo det som en af dessa djupt rotade föresatser, som slockna först med lifvet.