Aftonbladet – 8 februari 1858, sida 3

td allierades åsigter upplösa divanerna. RIESDAGEN. Borgareståndet. Diskussion angående religionsfrihetsfrågan. Hr Tauson hade förut, då lägutskottets betårikande i denna fråga behandlades, gifvit sina åsigter tillkänna, hvådan hän förklarade, att han Nkalitet kunde gilla utskottets förslag som K. M:ts pröpösition, Hr Bodell hade j varit närvarande under de ållmänna öfverläggningarne i frågan, och ville nu något utförligare yttra sig. Utskottet hade idettasitt förslag försökt att finna -en medelväg emellan-skyldigheten att ega religion i:biblisk mening ochfriheten att vara den förutan, hvilket ledde till indifferentism, hvarigenom katolicismen skulle göra de största fråmsteg. I de af utskottet föreslagna varningarne till dem, som anmäla sig vilja utträda ur församlingen, såg talaren endast en onyttig tidspillan för kyrkoråd, prester och Konsistorier. Talaren. änsåg de flesta-sekterister intagna af semipelagianska läror, hvilka förstörde religionen, som i sin renhet bibehölles af ett ganska litet parti, af talaren kalladt Nazarener, hvilka varit mycket misskänia. Grunderna för så väl det kungliga som utskottets förslag vore falska; man hade ej följt någon plan, utan endast satt sig att väga emellan olika anspråk. Talaren utvecklade derefter sin egen åsigt om religionslagstiftnibgen. Då budorden vore fördelade i två taflor, eller pligterna mot Gud och menniskor, d. v.s. med afseende på de två särskilta regementen, det andliga och verldsliga, frågade han med hvilken. rätt det senare har att befalla öfver det förra. Den verläsliga maktens rätt i detta hänseende sträckte sig icke längre än 4:de budet medgaf, eller, med andra ord, dertill att staten skulle se till att alla uppväxa i tukt och Herrdfis förmaning. Talaren ville ej ått den, som enligt förslaget uteslötes ur kyrkan, skulle blifva så fri som en fogel; det vore ej en kristlig, utan en amerikansk sed. Han protesterade mot den. otrohet mot kristendomen, som statskyrkan ådagalagt genom många af sina åtgöranden. Att lemna samvetsfrihet i hvad gudstjenst och församling angår, vore rätta vapnet. Det tillhörde den kristliga staten att tillse, det ungdomen finge undervisning i bibelns grundsanningar, men ej ått änvända tvångsmakt vid tvister i religionssaker. Bland felen i utskottets förslag räknade talaren äfven de höga böterna, som skulle förleda: vinstbegäret hos åklagare att jaga efter dylika inbringande åtal och förbise verkliga brott, såsom medförande mindre böter. Fängelserna vore ej så tomma att de. på dylikt sätt behöfde fyllas, och domstolarne vore nog upptagna med verkliga brotts tundersökning, utan att religionsbrott -tillkomme. Talaren slutäde med yrkande om afslag å de 10 budord, som lagutsköttet framlagt. Hr Lallerstedt hade med -tillfredsställelse tagit kamredom om lagutskottets förnyade förslag oaktadt alla dess brister. Det visade att ret ligionsfrihetsfrågan. gått. framåt sedan första förslaget afgafs. Derom vittnade ock den lika oväntadesom glädjande utgång frågan fått hos bondeståndet. Då skilnaden emellan utskottets och regeringens förslag icke vore väsendtlig, yrkade talaren, att borgareständet måtte lika med bondeståndet antaga det förra, hvarefter adeln kunde inbjudas att förena sig i samma beslut. På det sättet kunde frågan ännu hållas öppen. Man hade beskyllt religionsfrihetens vänner för bristande moderation, men denna beskyllning vore orättvis. Hafva de icke tvärtöm, frågade talaren, visat sig benägna att antaga både regeringens förslag öch nu lagutskottets? Så hade förhållandet varit hos adeln; och talaren hoppådes att det äfven så skulle blifvå i borgarståndet, Talaren uppmanade derföre ståndet på det varmaste ätt äntaga utskottets förslag. Derigenom Vore toleransens princip uttalad och landsförvisningsstraffet äfskäffadt. Det vore åt ett annat håll, som förebråelserna för bristande moderation borde. riktas. Utskottets betänkande åtföljes af -en reservåtion från en af preste-ståndets ledamöter, domprosten Bring, som derpå utgjorde-ett slående bevis. Denna reservant hade vågat åberopa presterskapets: privilegier som ett Hinder för religionsfrihetens utsträckning; med mindre presterskapet dertill lemnade sitt bifall. Samme mat hade under de gemensamma öfverläggningårne på riddarhuset påstått, att det individudila saimyeteb måste underordnas statens samvete, en säts, hvilken, om den skall hafva något innehåll, är så hednisk, att den icke kan bekännas af den som i verklig mening är kristen. Det är med denna sats, som verldens största missfoster till regenter väpnat sig; det är i hans namn; som tyrånnen i-purpurn, liksom tyrannen under. den röda mössan, begått de största gräsligheter. Det-var icke: oväntadt att den; som hyllar en såflan sats, skulle vilja betrakta den religiösa Ofördragsamheten såsom en presterskapet evärdeligen tillförsäkrad ;förmån och försöka att göra religionslagstifthingen till en presterlig privilegiifråga. Sådana anspråk måste tillbakavisas. Om ock ingen förändring i presterskapets privilegier i detta hänseende egt rum, så skulle. likväl ingen frågat-efter döm ; men nu ville det sig icke bättre än att; hvad presterskapets privilegier: i .detta. fall innehålla, ide. genom 1781 års religionsplakat uttryckligen upphäfvits. Man hade mycket talat om jesuiter och vådan af deras lärosatser. Längre kunde en jesuit icke gå än protestantisk prest här gått. Hr Kistner erkände de brister, som förefinnas i förslaget, särdeles i 4 och 5 paragraferna; men ansåg det, innehålla två satser, nemligen erkännandet af religionsfrihet och upphörandet af landsförvisningsstraffet, hvilka vore af tillräckligt stor vigt för att bestämma talaren att omfatta förslaget. Han trodde, att inbjudning-till adeln kunde-ske, dock önskade han att ett tillägg till försläget skulle göras, att nemligen åtal endast må ske. efter förordnande der om af justitiekansleren; Om) inbjudning icke. kunde ega rum, ville talaren att ståndet skulle vidhålla sitt redan fättade beslut. Hr Trägårdh bade ej varit nöjd hvarken med det ena eller andra förslaget, samt ansåg frågan vara af: för stor vigt, för att. man. i riksdagens sista timma skulle: antaga hvad som helst, yrkade derföre afslag. pv (Förts. fölier.)