Aftonbladet – 8 februari 1858, sida 2

Marion Barnard var ett af-dessa älskvärda barn, hvilka redan i barndomen gifva löfte om godhet. och behag som fullvuxna; och naturen hade, liksom för att ersätta en mors ömma omvårdnad, i rikt mått förlänat henne inre och yttre företräden. Hennes känsla för fadren var ej allenast kärlek, utan ock det innerliga förtroende, som först gör förhållandet mellan föräldrar och barn till hvad det bör vara. Han: fick del af alla hennes barnsliga tankar och önskningar; för att behaga honom, gjorde hon sin guvernants och-sina lärares bemödande till ett nöje för dem sjelfva, och om stundom hennes likhet med sin aflidna moder. framkallade. en. tår i hans. öga, kysste hon hastigt bort..den och. lemnade ej hans knä, förrän hon framlockat ettleende på hans läppar. å Marions skönhet var. ej af vanlig art. Ehuru bennes hy var bländande skär och ljus, hade hon; mörka ögon och glänsande svart hår; hennes ansigte hade en skön oval, och dragen voro grekiska, med undantag.af munnen — denna, karakterens vältaliga tolk — i hvilken en noggrann. iakttagare kunde läsa alltför häftiga känslor, då hon var, allvarsam; log hon, så var allt idel ljus och, glädje och kärlek, Den, lilla, elfvan. hade aldrig förestält sig att någonting skulle kunna göra hennes hem lyckligare. än. det redan var, förrän Dick blef en medlem deraf. . Det. var så obeskrifligt roligt. att hafva en lekkamrat af samma, ålder. De blefvo redan första dagen goda, vänner. Marion. gjorde honom bekant med alla sina gunstlingar — foglar och leksaker. Den enda motgång hon. erfor, var den synbara likgiltighet hvarmed Dick emottog tillbudet af en utaf hennes dockor, och den var likväl så bra klädd och kunde både öppna ögoner och säga mammav,, då man drog på ett snöre. Hon kunde. ej, förstå hur det var möjligt —