Aftonbladet – 8 februari 1858, sida 2

tills ansigtet, och han gick äfven fram till fönstret för att se på dem. Då föreställmhgen var slut, ringde mr Barnard och skickade ner en betjent med pengar till dem. Dick bad att äfven han skulle få bidraga med en gåfva. Då bankiren tog shillingsstycket ur gössens hand, såg han, att hans ögon voro fulla af tårar. Marion märkte det äfven. Hvad gråter Dick för? hviskade hon. Säkerligen af medlidande, min älskling. Gråt icke, sade den lilla fliekan, idet hon gick till hönom och: vänligt tog honom i handen; du skulle ej kunnat göra mer, om du sjeli hade varit en af dem. Jag har det, svarade gossen med bestämd röst. Hvad säger du? — här du varit lindansare?x Ja. Barnet trodde först att han skämtade och såg forskande på sin far om ej han skulle le. Han såg mer än vanligt allvarsam ut. Hans skyddlings uppriktiga bekännelse gjorde honom ledsen, ehuru han på samma gång ej kunde annat än gilla hans sannfärdighet. Stackars Dick! sade Marion slutligen och lade sin ena arm kring hans hals. sDet är icke underligt att du tycker synd om dem. Hvar äro dina syskon ? Mr Barnard tog henne på sitt knä och berättade Dicks historia för henne; förlusten af plånboken, gossens raska uppförande och den fara han utstått i värdshuset. Marion ryste då hon hörde derpå, och då han slutat kysste hon honom och tackade honom många, många gånger för hans godhet emot hennes nya bror, som hon var road af att kalla vår lilla bjelte. Spå tycker då icke mindre om honom nu. än. förut? sade hennes far,