Aftonbladet – 8 februari 1858, sida 2

Rs ——— —— den var ju så vacker! Alla hennes små vänner hade beundrat den, och hon kunde ej begripa, att icke Dick gjorde så med. Ehuru mr Barnard med. nöje såg de båda barnens vänliga sätt emot hvarandra, gaf han tillkänna för guvernanten sin-bestämda önskan, att de-aldrig skulle tillåtas att -tala, eller leka med hvarann utan i hennes närvaro, då han fruktade, att hans lille, skyddling skulle kunna såra Marians. öron. med några grofva eller opassande uttryck — en följd af det kringströfvande lif han senast fört. Några få dagar voro, emellertid tillräckliga att. öfvertyga honom om . obehöfligheten af detta försigtighetsmått. Om vår hjelte -hade hört, dylika uttryck — som tvifvelsutan var händelsen — så hade de halkat förbi hans uppmärksamhet, som vattnet sköljer. ötver svanens vinge, utan att lemna något spår efter. sig. En eftermiddag satt den förträfflige bankiren:i salongen, road: och i hemlighet förvånad öfver Marions tålamod vid. Dicks: första lektion för henne i: franska, Gång. på gång upprepade: hon orden, skakade på: hufvudet då han-ej lyckades återge. den, rätta accenten, och log gladt-då han stundom var den nära: nog. De Kade värit upptägna af denna sysselsättning mer än en half timma, då ljudet af musik hördes från gatan; midt för. huset: Marion, som såg att hennes elev var trött, sköt undan boken och sprang till fönstret. Ack, pappa, pappa, ropade, hon; kom och se älde stäckars könstarakernöts . Fadren steg upp och sfälde sig bredvid henne. Ett sällskap krilgvandrande eqvilibrister utförde sina halsbrytande konster på, gatan. . Vid Marions utrop kände Dick blodet rusa