Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 3

Hländt till jordytan, och ej lefvande. Antager iman åter, att vattnet från hafvet ej förvandlastill gas; så Kan man ej förstå, hur vattnet tskulle kunna uppstiga öfver hafsytan, alldenstund landet ligger högre än hafsytan. Det Tyttrande, som af förf. förekommer sid. 59, der det säges, att den gamla satsen; att vattdnet nedsipprar från ytan till dess det träffar ett vattentätt lager af berg eller lera, ofvanpå hvilket det sedan flyter, är helt och hållet falsk, och att vattnet träffas under de vatItentäta lagren och ej ofvanpå demm, bevisar tydligt, att förf. gjort sig ett eget begrepp om artesiska källor. Vid artesiska källor förekomma nemligen ej blott ett utan tvenne vattentäta lager, ett öfver och ett under det rinnande vattnet — det porösa lagret mottager meteorvattnet och förer det ned mellan de tvenne vattentäta lagren — härigenom uppkommer i de flesta fall en hydrostatisk tryckning, hvarigenom vattnet med häftighet uppstiger genom det borrhål, som göres i det öfro vattentäta lagret. Om vi betrakta en geologisk karta öfver Pariserbäckenet, så få vi ett tydligt begrepp om de artesiska källornas uppkomst. Vi se här en skållik fördjupning i kritan, omkring 16 sv. mil bred och dubbelt så lång, fyld med tertiärlager; under dessa ligger kritlagret, derunder ett tunnare lager sand, samt derunder lermergellager — dessa djupare lagren uppgå i dagen vid kanten af den skållika fördjupningen, och sandlagret bildar således en ofantlig yta för meteorvattvets emottagande och samlande under kritan. Nu genomborrades tertiärlagren och kritan — Grenellekällan uppsprang, 80 fot högt. Sid. 60 säges: Man är numera förvissad, att hvarhelst man borrar artesiska brunnar, skola vattenförråder uppspringa. Vi tvifla tills vidare på detta uppspringande. Det är bristen på bassänglika fördjupningar som gör, att här 1 Sverge inga artesiska brunnar med någon framgång kunna borras. Dessa tillhöra förcträdesvis de sekundära och tertiära formatiös nerna. Det är en lyckträff, om i våra formationer sådana vilkor skola sammanträffa, som äro erforderliga för artesiska källors uppkomst, då man utomlands ined Hågorlindt säkerhet kan på förhand beräkna hvar man skall träffa vattnet. Sid. 66. Svenska vallens höjning. Förf. har otvifvelaktigt rätt i sitt påstående, att de fakta, hvarpå antagandet af svenska kusternas höjning hvilar, icke äro ännu fullkomligt säkra, och dessa tvifvelsmål främkastade redan för flera år sedan den skottske geologen R. Chambers i bref till vår vetenskapsakademi, Men förf. synes oss begå en orättvisa mot sådane män, som L. von Buch, Lyell och Nilsson, då han försöker framställa deras åsigter sån en nästan löjlig sida; ty sannerligen deras höjningsteori är på långt när så äfventyrlig söm mången af förf:s egna. Först. få vi anmärka, att det säkerligen ej varit någon geologs mening, att Sverge skulle slutligen upphöjas till skyarnep. (sid. 70, ej heller att denna upphöjning fortgått lika i årtusenden (sid. 80), icke heller att höjningen fortgår hvarje ögonblick, som visarens gång på urtaflan, utan meningen måste vara, att liksom otvetydiga spår finnas efter en landets höjning under det postpliocena tiden, churu då våldsammare, så synes ännu samma kraft yttra sig, ehuru mindre mäktig. Om ock denna höjning skedde ryckvis, med långa mellantider, så kan man dock säga att den i det hela skedde långsamt, alldenstund man först efter århundraden kunde finna höjningens storlek. Hvar finnes en sådan väldig kraft? — frågar förf., här är ingen vulkanisk jord. Vi kunde svara, att då förf. låter alla våra källor och strömmar uppstiga i ångform från jordens inre, så har han sjelf danat en ångkittel, som väl kunde -vara i stånd att lyfta litet på vår gamla svenska jord: — men det är ej nödigt att taga sin tillflykt till vulkaniska krafter — de plutoniska äro tills räckliga, ehuru förf. ej synes göra någon skilnad på dessa tvenne slags krafter. Förf. förbigår med tystnad det faktum, att Grönlands vestkust på en sträcka af 100 sv. mil från norr till söder varit i sjunkande under de fyra sista århundradena (dr Pingel); att, enligt naturforskaren Darwins undersökningar, vidsträckta trakter i Sydamerika varit stadda i en gradvis skeende upphöjning under en relatift nyare tid; att äfven der man under flera århundraden ej förmärkt jordbäfningar eller andra vulkaniska rörelser, man likväl oförmodadt blifvit öfverraskad deraf, o. s, v. Skandinaviens afstånd från brinnande vålkaner betyder ej så mycket, emedan, : förf. sjelf angifver, källornas förhållandet der starka jordbäfningar bevisar, att kommunikationerna i jordens inre äro vidsträcktare än man någonsin anar; 1755 års jordbäfnin i Lissabon verkade på en sträcka af 160,000 qvadratmil. Det är således ej så säkert att Skandinavien är fullkomligt utom gränsen för vulkaniska rörelser, som hafva enhärd så nära som Island — men, som vi nämt, det finnes andra krafter, än de vulkaniska, som kunna förorsaka vårt lands förändring långsdmt, d, V. 8. så, att det märkes först efter en längre tid. Det är möjligt att förf. i denna sak har rätt; det är endast vissa af hans bevisningsgrunder vi ej kunna antaga. Xx. UTRIKES: