Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 2

han förvärfvade den lejonhud han bär? Nej, I skullen icke tro mig. Jo, vi vilja höra det! skrek folkmassan, År det bara riktigt säkert ? Ja, ja, berätta bara ! Nå väl, jag skall då för denna gång bryta det löfte jag nyligen gjort mig sjelf, ty — jag förstår ej hvarföre — man vill icke gerna tro mig, då jag berättar detta märkvärdiga äfventyr. Vilddjuret hade uppätit tre af hans hustrur och elfva af hans barn — en våldsgerning som naturligtvis djupt upprörde hans hjerta som make och far, ehuru han visserligen hade qvar hemma tio gånger så många hustrur och barn. Hade han? Stackare! Som I kunnen finna, gifte han sig mycket tidigt, fortfor pajas allvarsamt. Men jag återvänder fill min berättelse : söndersliten af sorg vandrade han i skogen och kom just lagom för att se det hungriga lejonet sluta kalaset med hans yngsta hustru, den sköna Cawtampootamuta, Hade det varit den äldsta, skulle möjligen hans höga själ kunnat fördraga det, men detta gick för långt. Han var obeväpnad, det är sant, men hvad gjorde det? Han störtade emot odjuret, som rusade på honom med öppet gap, körde armen genom dess rofgiriga strupe, tog det i svansen och vände ut och in på det. Hå, hurra! Gjorde han det? Ni kan väl icke tvifla på hvad jag säger? Nej, nej I : , pJag skulle inte förmoda det, tillade mr Buskin. Nå yk ! Lejonet kunde aldrig bitas efter den stunden, om det icke skulle bitit sig sjelf... Det dog af svält, och dess tappre besegrara tog dess sköna pels och bär den alltsedan som en trofå.. Hvarföre är du ej qvar hos Parish ? frågade en af de kringstående,