Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 2

tjenster om sitt folk, som räddat det från hotande faror och säkert är lifvad af de varmaste önskningar för dess väl, undgick: blott genom ett underverk en hastig död såsom offer för en våldsbragd, som kostade många oskyldiga lifvet. Vi vilja icke uppdraga någon parallel mellan dessa två motsatser; vi vilja blott åter vid detta tillfälle framhålla den betydelsefulla lärdom, som dagligen måste mer och mer påtvinga sig Europas monarker och nationer, nemligen att den sanna inbördes tillgifvenheten mellan suverän och folk står i förhållande till det mått af laglig frihet, hvarmed deras ömsesidiga rättigheter och förpligtelser äro afvägda mot hvarandra. Ingen tron står så fast som den, hvilken är grundad på frihet och aktning för folkets borgerliga och nationella rätt; ingenstädes är det sanna patriarkaliska förhållandet, absolutismens ideal, så fullt för handen, som der fria undersåter känna sig trygga i sin grundlagsenliga rätt och från sin själ hafva utplånat hvarje tvifvel om regentens trohet. Vi äro lyckliga att kunna nämna Fredrik VII såsom ett vittnesbörd om sanningen häraf vid sidan at konung Leopold i Belgien och konung Victor Emanuel i Sardinien. Men ingenstädes framträder denna sanning så slående, som i det fria England, hvars urgamla och historiskt utvecklade frihet nu för första gången är anförtrodd åt en suverän, som är fri från hvarje. till och med den mest dolda önskan att återvinna någon del af envåldsmakten. Drottning Victoria är icke någon rikt begåfvad natur: hon besitter icke en Elisabeths eller en Margaretas herrskarsnille; men hon har tidigt gjort sig förtrogen med sitt kall, hon bar fattat sina pligter såsom konstitutionell regent, och hon har uppfylt den med en samvetsgrannhet, om man så vill, med en resignation, som redan för länge sedan funnit den rikaste belöning och dagligen finner den i lycka, lugn och tillfredsställelse. Drottning Victoria har intet. som icke hvar och en konstitutionell regent kan tillegna sig, ty äfven den egenskap, hvarmed hon vunnit ett nytt anspråk på sina undersåters tillgifvenhet, och hvarom nyligen en högtstående person erinrat, nemligen att hor med sina husliga dygder äfven är ett mönster för suveräner, äfven detta kan ernås af enhvar regent, som känner sin höga ställnings ansvar. Måtte den lärdom, som i en så full och tilltalande form i dessa dagar bringas oss frår det fria England, präglas djupt in i deras hjertan, som äro kallade att en gång styra vårt fädernesland, och i hvilkas händer den unga friheten en gång skall anförtros. Måttc det danska folket kunna älska och akta dem. såsom den engelska nationen älskar och aktar sin konungaslägt.