Aftonbladet – 6 februari 1858, sida 2

Gån undan I gossar,, tillade han, och gif rum för de der små vackra herrarne, som gerna vilja vinna den gamle mannens kakor.. Spela eller köp, köp eller spela... Hitåt, mina. små herrar Detta sista sades till två välklädda gossar om tio och elfva år, hvilka under beskydd af en man, omkring femtio år gammal och af ett särdeles hyggligt utseende, stodo helt nära talaren. Barnen sågo upp På sin ledsagare, liksom för att bedja om hans tillstånd. Javisst, mina kära gossar,, sade deras beskyddare, köpen hvad I viljen, men spela bören I ej; det vore icke passande ! Rent spel, sir! säde pepparkakssäljaren. Jag tviflar ej derpå, svarade mr Barnard leende. De lyckliga barnen köpte sina pepparkakor och beslöto sig dernäst för att bevista en representation hos Eugenio. Med någon svårighet letade sig gentlemannen väg med dem upp till platformen, der han och de båda gossarne måste vänta flera minuter, innan de kunde slippa in, emedan åskådarne ännu icke lemnat tältet. Hastigt ropade han att han blifvit bestulen. Hvarpå då, sir? sade pajas, vett eller penningar ? Jag talar allvarsamt, svarade gentlemannen. Min plånbok har blifvit stulen. Den innehöll papper af värde. Jag skulle gerna gifva femtio pund för att återfå den., Huru ser er plånbok ut, sir? frågade Dick. Han hade sett en person, som såg ut som en landtman, hvilken redan betalt sm inträdesafgift, men icke ännu åsett representationen, hastigt skynda sig ned för trappan, som ledde till platformen, med någonting i handen, som han sökte gömma innanför rocken. Han hade ej förr erhållit den. önskade beskrifningen, än han klättrade upp på planket,