Aftonbladet – 5 februari 1858, sida 2

som kan vara tillåtligt och hvad som bör förbjudas, utan en tydlig, osviklig regel, att ingenting för högsta makten obehagligt får offentligt yttras.? Jen jemförelse, som Morny uppdragit emelwu tillståndet i England under Wilhelm III, och det nuvarande systemet i Frankrike, vederlägger Times på det bestämdaste, och tillägger: Huruledes Wilhelm först och Walpole sedermera upprätthöll hvarje undersåtes frihet, och styrde statsskeppet midtibland jakobitiska lorders sammansvärjningar, öppet krig med de katolska makterna, och oviljan hos den del af presterskapet, som icke aflagt eden, allt detta utgör en af historiens vackraste lä domar. Det förekommer i sanning besynne ligt, att Frankrike, som städse gjort anspråk på att vara en ledare för verlden, nu genom sina styresmäns mun ställer sig sjelf 170 år efter England, framställer sig såsom nu genomgående samma politiska skiften, som England undergick i jemförelsevis mörka tider. Men vi kunna ej erkänna denna jemförelse. huru smickrande den än må vara. Vihainga anspråk på att leda våra grannar. Frankrike företer på sin nuvarande bana all den originalitet, hvaruppå det städse gjort anspråk.? Franske kejsarens egna tankar om den peisonliga friheten i England finner man, uttryckta i hans samlade skrifter (I:sta delen. pag. 411), som -af Times Pariserkorrespondent ganska lämpligt i dessa dagar återföras 1 minnet. Ingen i Stora Britannien (utom öfverbevista brottslingar) — yttrar Ludvig Napoleon — kan fördrifvas från de förenade konungarikena. Hvarje kränkning af Habeas-Corpusakten skulle beläggas med de strängaste straft. — I England finnes egentligen ingen allmän åklagare, ty generaladvokaten mellankommer endast i utomordentliga fall. Utan tvifvel undgå många brottslingar, i saknad af en sådan anklagare, rättvisans arm, men å andra: löper den personliga friheten mindre fara att ränkas. Men det är ej blott lagarne, som skydda medborgaren; det är sättet, på hvilket de tillämpas, det är sättet, på hvilket styrelsen utöfvar sin makt. I England inverka udrig passionerna på högsta makten; dess åtgärder äro alltid moderata, alltid lagliga. I England vet man ej af dessa kränkningar a! hemfriden, så vanliga i Frankrike under nami: af husvisitationer. I England respekteras familjens hemligheter, och korrespondenser lemnas i fred. I England störes aldrig den första af alla friheter, den att begifva sig hvart man behagar, ty der frågar ingen efter pass. denna välfärdsutskottets förtryckande uppfinning, som utgör ett besvär och ett hinder för den fredlige medborgaren, men som är ytterst maktlös emot dem som vilja gäcka myndigheternas vaksamhet... — Det måste emellertid erkännas, att ehuru goda lagarne än må vara, skulle regeringen kunna våldföra dem eller förvända dem till sin fördel, så framt icke allmänna opinionen alltid vore redo att stäfja dess mått och steg, då de åsyfta orättvisa. En lag eller en rättighet, som icke egde allmänna opinionens understöd, vore ingenting annat än ett ark papper. Men den blir ett heligt bålverk, då det allmänna intresset garanterar alla dess ord, och utplånandet af en enda, eller uraktlåtandet af det helas tillämpning blir då för regeringen en dödsdom. I sina Fragments Historiques yttrar kejsaren om Wilhelm III, med hvilken man nyligen velat förlikna honom sjelf, följande: Wilhelms enda syfte var att godtgöra de kränkningar, som vederfarits grundlagen och religionen, och att sätta nationen i stånd att göra sig sjelf rättvisa.För detta ändamål sammankallades ett fritt parlament (den. spärrade stilen är kej:arens). Det saknades ej personer, som rådde Wilhelm att taga makten i besittning på grund af eröfringens rätt, på samma sätt som Wilhelm Eröfraren fordom gjort; men de glömde härvid, att en sexhundraårig civilisation gifvit mera kraft åt nationens rättigheter än åt svärdets. Andra åter rådde honom att bemäktiga sig kronan, i det de för honom utmålade vådorna af. anarkien i denna beqväma skräckbild, som städse tjena: Hll förevändning för tyranniet. morse