Aftonbladet – 5 februari 1858, sida 2

Teatern, skådespelarne, Thespis trasiga afkomlingar voro der i två rivaliserande: trupper — Halloways och Parishs; den senares trupp bestod af dem, som förut följt mr Webb, hvilken modigt uppslagit sitt tält bredvid dem, liksom för att visa affällingarne, som FEmphrasia kallade dem, att han kunde berga sig dem förutan. i En och annan utmanande blick vexlades — ;rotsiga ögonkast, sådana endast rivaler kunna sifva hvarandra. Vänta och se, mumlade Eugenio, ännu ir det bästa ee Detta syftade på en anordning, som han, ych med något skäl, hoppades skola blifva af on ypperlig verkan. Under alla föregående narknader hade hans medtäflare Parish : till törsta delen för sin framgång att tacka sin alande pajas, Ben Buskin — en gynnare, som: var en stor favorit hos de lägre klasserna Manchester och verkligen en utmärkt peronlighet i sin väg. Han var hvarkens linlansare eller kunde utföra några andra halsrytande konster — han bara talade, det var 108. Om det ej varit för hans sminkade och örstälda utseende, skulle de, som icke kände onom, lätt kunnat taga denne Momus son ör en kringresande predikant eller åtminstowe för en aktningsvärd vaktmästare, som var ite och bjöd på begrafning; han var-alltid vartklädd och med en styf, hvit halsduk. Denne person, markuadens Liston, hvars lotta åsyn var nog att försätta folkmassan i n paroxysm af skratt, hade efter många pro t contra, antagit Euphrasias ganska liberala nbud och förbundit sig att stanna hos dem n vecka. Han tyckte att Parish förbisett hoiom och företrädesvis litat på sina aktörer; an beslöt att gifva honom en lexa. (Forts, följer.)