ndra förhållanden skulle jag kunna förmå mig att yppa den. Aro vi säkra för afbrott? Mr Elton steg upp, sade några ordåt skrifvaren i det yttre rummet och sköt rigeliv för dörren, som var klädd med grönt boj. Nu äro vi säkra, sade han. Jag behöfver icke påminna er att jag var sir Härrys och hans broder Walters lärare, började hans gäst. Detta vär ett nöje-för mig då jag först bosatte mig. vid! Crowshall, ty jag kände derigenom mindre skilnaden mellan det lifliga och rörliga lifvet vid universitetet och ensiigheten i en prestgård på landet. De voro högsinta gossar, gjölfulla; lifliga, kunniga och raska. Jag kunde aldrig märka en lågeller föraktlig egenskap hos någondera af: dem. Intet öfvermod hos den äldre, ingen inställsam underdånighet hos den yngre, som i hög srad var. beroende af honom, De älskade hvarandra, och snart lärde äfven jag att älska dem. Tårarne, som rullade ned för den vördnadsvärde mannens kinder; bevittnade -uppriktigheten af Hans försäkran. Ehuru sir Harry på ett ädelt sätt reparerade det orätta, sade mr Elton, så har jag alltid ansett fadrens testamente högst orättvist, då han gjorde Mabels och den yngre sonens förmögenhet beroende af huruvida de gifte sig med den äldre broderns samtycke eller ejJ. Visserligen, ja visserligen, sade kyrkoherden. och om jag ej bedrar mig, har detta gjort båda sönernas förderf. Men till saken. Baroneten hade varit gift omkring tre mMånader och var ännu på kontinenten, då jag erhöll ett bref från Walter, hvari han i knäpt sammanhängande ordalag bad mig komma till London, såvida jag önskade. att se honom ännu en gång före Bi död. Han: talade om bedraget förtroende, om att han var gräns