Aftonbladet – 3 februari 1858, sida 1

hans vilja, ty både hans hjerta och förstånd fritogo henne från all skuld. För Nan Willis var Amen Corrers försvinfiande en stor tröst. För en tid åtminstone var heniies hemlighet säker och hon började åter synas till i bys Ni blef varnad, Martha, sade hon; och dock kan jag knappt klandra er, så oerfaten ni var, att ni föll i den utlagda snaran ty hur kunde pi veta att han var en sådan skurk ? Det är ej på honom jag tänker,, snyftade den förkrossade qvinnan, men på gossen — Georgs gosse. Och han som kom hela den långa vägen från ett främmande land för att se honom! Jag fruktar ibland, hviskade hon, att Amen har mördat honom. Dertill är han för feg, svarade Nan. Han skulle nog hafva velat det, men han saknar kraft dertill. Nej, hans mening var att mörda honom på laglig väg, ej genom våld. Ack, att vid hans ålder vara utkastad i verlden! tillade Martha: ett mål för dess grymhet och frestelser! sOch hvad gör det? frågade den gamla qvinnan häftigt. Det fins många andra som vid lika tidig ålder varit utkastade i verlden — utsatta för faror som ej finnas till för honom, och de hafva likväl undsluppit dem utan annan skada än minnet deraf. Han får nog lefva, tillade hon, lefva för att blifva en man, som hans far kan känna sig stolt öfver. Men skulle han och Amen Corner någonsin mera träffas, så må denne akta sig: ty Dicks hat skall växa med honom, ökas i styrka med hans egna krafter och hemta näring af det aggande minnet af det förflutna. wSäkert, anmärkte hennes förskräckta åbörare, kan Amen Corner ej hafva hjerta att förolämpa honom äfven då? Han förolämpa honomi sade Nan med et!