Aftonbladet – 1 februari 1858, sida 2

blick på honom, men ingen bad honom stanna för att hvila sig, och ingen bjöd honom en bit bröd. De upplysta fönsterna gjorde honom äfven sorgsen. Han tänkte på hur skönt det.skulle vara att hafva ett hem: vänliga ansigten som skulle le emot honom, en moders ljufva kyss: och en varm och god bädd att hvila uti; se-dan undrade han om alla barn måste genomgå; sådana pröfningar som han. Slutligen uppnådde han allmänningen och började se sig omkring, i hopp att finna någon höstack att krypa in uti, såsom han gjort de båda föregående nätterna, men förgäfves. Allt var kalt och ödsligt — vindens sus i träden ljöd som en liksång. Det hade nu blifvit alldeles mörkt; intet: skydd för natten syntes till och tårarne började rulla utför den stackars vandrarens kinder. Han tänkte på Martha, på den gamle, käre Nicholas, på Annie och på sina öfriga lekkamrater under fordna tider. Till och med stallet, der han så ofta brukade gömma sig för sin tyrann, syntes honom nu som ett paradis. Han önskade att han skulle vara der tillbaka, varmt nedbäddad i halmen. Jag skall säkert dö, snyftade han, och ingen är hos mig. Jag får aldrig mer se mamma och Nicholas. Jag kan inte. gå längre, tillade han och satte sig ned på det fuktiga gräset, frusen, hungrig och våt. Den lille vandringsmannen trodde att han snart skulle dö och började läsa sina böner, då han hastigt fick se ett ljus på ganska kort afstånd, Sjelfbibehållelsens instinkt gaf hönom styrka att stiga upp och springa åt det hållet, : Ett ursinnigt hundskall hejdade emellertid hans steg, då han kom på nägra få steg nära