Aftonbladet – 30 januari 1858, sida 1

inge äatskuliga bekymmer for landets ITramtid. Läggas härtill de felslagna förhoppningarne.. om .genomtörandet af flera för landets lycka och trefnad högst vigtiga reformer, hvilka det lyckats. kastintressena. att tillbakavisa, så får man en rätt vacker meritlista, väl. värd; att. begrunda. Frågas det. nu, på hvilken eller hvilka delar af representationen skulden härför faller, så måste vi, med dbetydliga afdrag,.sanningsenligt svara: på alla. Alla. stånden hafva broderligt hjelpts åt, det ena.på det, det andra på det sättet, att låta riksdagen gå för lösa tyglar och i.rask fart på de svindlande: förhoppningarnes bana. Det. har varit en tid, då det ena. ståndet med mera fog än nu kunnat. skylla på det andra, när det. gällt. att, inför nationen två sig ren; sedan efterräkningarnes timma .kommit. Så bar väl äfven nu bondeståndet, eller rättare dess styrande kotteri, genom ett bihang till tidningen Folkets Röst, i afseende på på af statsutskottet afgifna. voteringsproPositioner, sökt ingifva allmänheten den föreställningen, att. dess mening blifvit olagligen undertryckt i en , mängd anslagsfrågor. . Om rhan äfven medgåfve, att så skett, och att bondeståndet haft rätt i principen, hvad båtar likväl detta, då man känner, att. bondeståndet, om.det:äfven nedsatt en; hop tanslag. för embetsmännen, fullt -ut lika frikostigt. som de andra stånden: slösat med penningar i de vigtigaste, och hufvudsakligaste, penningefråjorna, såsom. jernvägsfrågan m. fl. Visst är let icke så illa uttänkt, att ståndets majoritet genom sina ledare, kort. före skilsmessan från riksdagen, utsänder en officiel förklaring i låndsorten för. att upplysa kommittenterna, att åtminstone -bondeståndet icke. bör beskyllas för det: öfyerdådiga; slöseri med statskassan, hvarför .man har att. anklaga denna riksdag; njen hvem tror. väl på fulla sanningsenligheten af en sådan förklaring? Åtminstone icke de, som ermra sig majoritetens handlingssätt under: riksdagens lopp i dess hela sammanhang. i Denna åtgärd torde således komma att uträtta mycket: mindre, än man trott. Den är emellertid bevis på, jemte många andra, att man icke i bondeståndet saknar sin taktiska skicklighet och. icke så oäfvet etterapar. de andra. ståndens sätt att gå tillväga i kritiska ögonblick. Detskall dock föga hjelpa upp saken. Och betrakta vi bondeståndets förfarande äfven i andra vigtiga frågor, än anslagsfrågor, så skola vi finna, att det har sitt dryga ansvar derför, att flera maktpåliggande lagreformer blifvit utan afgörande resultater förlagda till framtiden. Bland de första fordringar, man gör sig af en rådplägande och beslutande församling, är könseqvens i handlingssätt. Låtom oss se till, huru bondeståndet, blott under riksdagens senaste period — det ligger ej i vår plan för denna gång att gå längre tillbaka — uppfylt denna regel. Man erinrar sig med hvilken entusiasm förslaget om: qvinnans myndighet . mottogs i. bondeståndet. Der höjde sig icke mera än en enda tveksam röst, då lagutskottets betänkande i denna sak första gången förevar till behandling. Huru samma utskott sedermera, på grund af adelns och presteståndets återremiss, frångick sitt förra beslut och : helt opåkalladt gjorde framställning till. borgare: och bondestånden om antagande af den Adlercreutzska reservationen, är alltför väl kändt, för att här behöfva upprepas, och hörer till det; hvarigenom nämde utskott förskaffat sig en historisk ryktbarhet af egen art. Hurudan var emellertid nu opinionen för frågan. inom bondeståndet? .Jo— sådan, att det var på ett hår nära att ståndet bade frångått sitt redan, fattade beslut, och att detta blott genom anstäld votering kunde upprätthållas. Till den grad hade det ledande kotteriet, utan tvifvel till följd af on ny och högre ingifvelse, lyckats bearbeta opinionen. Men detta var icke slutet på saken. Adelns temligen anspråksfulla, för att icke säga oförsynta, inbjudning att antaga dess beslut anlände en tid derefter till bondeståndet. Hvad gör nu detta samma stånd? Jo — det antager inbjudningen, frångår derigenom sina tvenne förra beslut och återför den vigtiga frågan, som var hardt nära sin lösning, till den indifferenta ståndpunkt, som betecknas af hr Adlercreutz reservation. Skulle nu äfven så bära till, att K. M:t icke sanktionerar rikets ständers så tillkomna beslut, hvilket, att döma efter flera tecken, visar sig icke så otroligt — på hvem återfaller då skulden för hela frågans bortfuskande, om icke på bondeståndet? Vidare reflexioner äro öfverflödiga, der fakta så tala för sig sjelfva. Den, som med uppmärksamhet följt vår senare riksdagshistoria, har haft tillfälle att se, huru ansträngningarne att upprätthålla vår oefterrättliga ståndsrepresentation ökats, isamma mån -utsigterna derför i sjelfva verket blifvit allt mera förtviflade. Att denna representationsform långt för detta blifvit utdömd af: den allmänna opinionen, har man icke låtsat märka, än mindre velat medgifva. Det ena försöket efter det andra har emellertid sjorts att lappa på den gamla trasan, genom ya klutars anbringande, och grefve Lagerbjelse; har bland andra varit särdeles outtröttlig värutinnan, såsom konstitutionsutskottets ordföande. Från honom förskref sig också det misslyckade Ttepresentationsförslag, som fölk istlidne riksdag. Ett nytt, icke så illa utänkt projekt sattes i stället i verket. Det sick ut på, att genom nya elementers: upptasande inom de särskilta riksstånden bättre sohsolidera desamma, hvart och ett för sig, och derigenom afskära alla skäl till anmärkningar och missnöje. Att hvad som härutinnah kunde vara nyttigt och tjenligt för de begge folkvalda stånden icke var tillämpligt på de privilegierde, som äro af en helt an. ah natur och beskaffenhet, det låtsade man ;j något om, allt förmodligen under föroppning, att genom den liberalitet man viana Thy tt EL AL ro PP RE SSE SN Ba