ser, hvilka till alla delar öfverensstämma med familjen Pohlmans kända karakter, som vi erfarit något om denne beryktade skojares senaste bedrifter. Se här hans sannfärdiga resebeskrifning. Julaftonen firades ganska präktigt i Pohlmanska huset, och i synnerhet gaf frun både sin man och Birnbaum dyrbara julklappar, hvaribland flera ur. Allt var redan inpackadt, man skulle fara på 14 dagar att jula hos slägtingar,, och de två qvarlemnade pigorna tillsades att undertiden baka färskt bröd, hvilket de ock lära gjort. Ramström ekiperade sig på god tro blott för 14 dagar. Två hästar och två slädar, köpta eller hyrda, medtogos härifrån, och så bar det af genom natt och dag. Pohlman piskade hästarne som en hedning, ty slädarne voro tungt lastade med fina lärfter, siden och annat tjufgods, som -han medförde härifrån. I Heinola sålde han sina egna hästar halfdöda för en spottpenning cch fortsatte rean. Blott herrarne stego ur släden; blott nattetid rastades några minuter för att njuta någon föda, som bars till slädan åt barnen och Ramström. Så kom man till Kuopio, der Pohlman hade den djerf heten att rasta en dag och göra flera bekantskaper, af hvilka några på qvällen följde honom vidare til närmaste gästgifvaregård, der man spelte och dolblade inpå natten. Sånär hade hela planen derigct nom blifvit röjd, ty Pohlman och Birnbanm kommo i gräl, men det IJyckades frun, som stälde allt till itta, att åter försona dem. Man kom till Uleåborg. r dröjde sällskapet hela två dagar, försålde en d hattar, stråflätor cch perlor och mottogo nya sitioner till Helsingfors... Men sällskapet hade skäl att åter försvinna och begaf sig genom n till Torneå, derunder de flera gänger voro i ra vid öfverfarten af den då ännu svaga. isen lifsta Fe på elfvarne. Barnen ledo oerhördt af denna resa, och Ramström, som hade på sin lott att vårda det ngre, förkylde sig så att hon ådrog sig ohelsa för iden. För öfrigt bör tilläggas, ått Birnbaum, enigt berättelse, lyckats åtkomma magistratens i Helfors sigill och i samråd med Pohlman begagnade å ill ett falskt pass för hela sällskapet. Nu gälde det att komma helskinnad öfrer gränsen vid Haparanda. Fördenskull vidtalades bönder att smuggla öfver sidenpackorna m. m. som kunde finna behag för svenska tullverkets ögon, och Pohlman med sällskap genomgick visitationen med det goda samvetets frimodighet. Ett litet stycke på andra sidan om gränsen gjorde karavanen i tysthet halt: här kommo bönderna efter aftal med sina bylten, som behörigen lassades på slädarne, och så bar det åter af utan rast eller ro, så länge man befann sig på svensk botten. Med respengarne var det ingen nöd; Helsingfors hade rundligen kontribuerat dertill, och Uleåborg hade i sin oskuld förstärkt kassan med inköp för godt pris af de Pohlmanska varorna. Men från det ögonblick man passerade gränsen, var den stackars bedragna Ramström, som med rätta tyckte att julresan blef något lång, en verklig statsfånge. Det förbjöds henne att tala vid någon annan än sällskapet, och när man ändtligen kom på norskt område till den lilla staden Levanger, arresterades Ramström af Pohlman 14 dagar på sin kammare och förbjöds under stränga hotelser att yppa sällskapets finska äfventyr för någon kristen själ. Det hette här att Pohlman med familj kom ifrån Ryssland, och passen ändrades efter behof, så att, bland annat, Ramröm uppgafs vara svensk inföding och passerade för en sådan under hela sin norska sejour tillsammans med Pohlman. Nu börjades den manhaftige löjtnantens norska äfventyr, hvilka icke eftergåfvo, utan snarare r träffade hans finska bedrifter i glans och märkvärdighet. msell Ramström berättar, att hon under hela passagen genom Sverge hölls i okunnighet om hvar hon befann sig. Det hette att man skulle resa till Svergen, Emellertid var man nu (i Febr. 1853) i norska staden Levanger. Här kastade resans anrängningar hela sällskapet på sjukbädden i frossa. å snart man något repat sig, annonserade Pohlman en skola för skönskrifning och broderi. dervid efter vanligheten en hop af Helsingforska butikernas varor utgåfvos för egna arbeten. Men det lilla Levanger blef snart en så betydande storhet som Pohlman för trångt, och några veckor derefter lyekliggjorde han staden Trondhjem med sin ro: Också här var till en början hela sällskapet sjukt, men repade sig. . Poblman slog på stort och flyttade in i-stadens största hotel, der hans väg kostade 70 specieriksdaler i månaden. Fun stor rifskola inrättades, och många elever anmälde sig. Man tycktes här vara fullkomligt okunnig om den ora löjtnantens förrabedrifter, och allt berodde derjre uppå att Ramström: icke sqvallrade ur skolan. Pohlman tog henne under särskilt upptuktelse och hotade temligen oförtäckt att döda henne; om hon ade yppa något för tjenstefolket. Likaså förbjöds hon att gå till konsuln, hon fick ej skrifra, och-allt papper gömdes undan för henne. Men äfven Trondhjem erbjöd icke nog utrymme för Pohlmanska familjens storartade planer. Efter 3 må nader, således på sommaren 1853, begaf man sig till den rika och betydande staden Bergen, och här nedslog Pohlman sina bopålar i omkring tre år 1853—1556. Det var också Bergen som blef skådeplatsen för hans mest lysande bedrifter. Att börja med spelte an grand seigneur, tog åter in på ett stort hotel ich gjorde, jemte den aristokratiska frun, sin rund i de förnämsta husen. Apparanserna syntes goda; Pohlman med fru inrättade ett institut i stor skala, vn uppfostringsanstalt för flickor. De förnämsta faniljer iBergen och andra städer skickade sina barn under en så förträfflig ledning. Det vill synas som kulle elevernas antal ha gått öfver 100. Institutet hade 6 lärare utom Pohlman och flera lärarinnor utom .su Pohlman, som hade öfverinseendet. Man lärde der språk, vetenskaper och fina arbeten, troligen äfven religion; kort sagdt, det var en fulländad penionsanstalt, som hade rykte om sig att vara den ppersta i sitt slag. Afunden hade visserligen åtskilatt invända, men Pohlman visste att med stora ften, smicker och mutor skaffa sig mäktiga bundsirvandter. En polemik uppkom i tidningarne. för ch emot institutets förträfflighet, hvarunder man fick isa att fru Pohlman vore den yppersta lärarinna man onu haft uti Bergen. Det var, med ett ord, en -länsande epok i den store löjtnantens lefnad. . Han efde på briljant fot, höll hästar och vagn, gaf stora niddagar och på qvällarne musikaliska soirer. Allt zick ypperligt. Dock mensklig storhet är förgänglig, och äfven Pvhlman, den hedersmannen, fick erfara det. Insidan f denna lysande tafla fick tidigt nog sina skuggor. De finska besparingarne togo slut, de norska förslogo :j heller länge att underhålla den lysande staten. Krediten begynte att vackla; Handelsbodarne gjorde vissa svårigheter; det blef alltmera ondt omlån med :orgen af den Pohlmänska ärligheten. Likväl fick taten för hvad pris som helst ej kuåppas in. . Först antsattes ur, pelsar m. m., minnen från julaftonen, å sparbanken, då fru Pohlmian faf ö rikliga jölppar. Perpå kom ordningeå satt: lånä Ramiröms små besparingar, som hon förtjent uppå handskvätt. Pohlman bedyrade nemligen, att om två år, vår han blott sparat ihop tillräckligt i Norge, skulle vån åter resa till Ftelsingfors och ställa allt till rätta sen. De vänta oss i Helsingfors,; tillade ban gania naivt. Men penningekrisen. kunde ej: blidkas derned; vigilansen förnyades; man väntade med hyar :öst pengar från Ryssland... Fru Pohlman reste till Tamburg och lyckades få fekommendationer från 3Jergen till en köpman vid namn Hammar, som föräg henne med ett betydligt förråd af silke, sammet, vdrlor ocK allehanda andra fina varor för institutets ehof,. Vid återkomsten till Bergen bortpluttrades sla. varor, liksom i Helsingfors, för underpris, till att skaffa pengar för dagen. 7